Det viktiga valet av EU:s nästa ordförande närmar sig. När Lissabonfördraget träder i kraft ska det nuvarande, rullande ordförandeskapet för Europeiska rådet upphöra. I stället för att byta ordförande varje halvår ska EU:s stats- och regeringschefer utse en ordförande för två och ett halvt år, med möjlighet till lika lång förlängning.

Och nu kommer det att gå fort. Efter månader och år av spekulationer ska valet till slut ske. Statsminister Fredrik Reinfeldt ska leda den formella men hemliga valprocessen. Under ett särskilt toppmöte senare i november ska tre viktiga poster utses: Europeiska rådets ordförande, en ny hög representant i utrikes frågor och en ny generalsekreterare i rådet.

Valet sker helt utan insyn, offentlig debatt och öppen utfrågning. Det är korridorsnacket som avgör. Risken finns därför att de bästa kandidaterna försvinner någonstans på vägen i den diplomatiska processen. Risken är att det till slut bara finns färglösa medelmåttor kvar. Det finns därför skäl att påminna EU:s stats- och regeringschefer om en person som skulle kunna bli en utmärkt ordförande för EU. Hon heter Vaira Vike-Freiberga och har varit Lettlands president.

Hon föddes i Riga 1937 och flydde tillsammans med sin familj från Lettland före Sovjetunionens invasion. Familjen bodde under fyra år i ett flyktingläger i Tyskland men flydde sedan vidare till Marocko och lyckades senare ta sig till Kanada. Där gjorde Vaira Vike-Freiberga akademisk karriär innan hon återvände till Lettland 1998. Hon valdes till landets president 1999 och omvaldes 2003. Som Lettlands statschef engagerade hon sig i frågor som rörde uppbyggnaden av en lettisk rättsstat och kampen mot korruption. Hon blev en högt respekterad företrädare för sitt land. I dag är hon vice ordförande för EU:s särskilda reflektionsgrupp.

Alla som har sett henne framträda vet att hon är en utmärkt talare. Hon talar lettiska, engelska, franska, tyska och spanska och har ett starkt engagemang för Europa. Men när hennes namn nämns i spekulationerna inför valet av EU:s ordförande hävdar många att hon är ett omöjligt val. Det sägs för det första att Vaira Vike-Freiberga är en alltför varm USA-vän för att kunna komma i fråga. Hennes stöd för president Bush och invasionen i Irak anses göra henne otänkbar som EU:s ordförande. Det sägs också ligga henne i fatet att Lettland inte hör till eurogruppen och att Ryssland inte ville ha henne som FN:s generalsekreterare när hon var inofficiell kandidat till det uppdraget. Det är dessutom många som på allvar anser att en person som har vuxit upp i Kanada inte kan bli EU:s ordförande.

Men inga av dessa argument håller. Invasionen i Irak är historia och om inställningen till kriget 2003 ska avgöra valet av EU:s kommande ordförande är det många som skulle bli uteslutna. Att kräva att unionens kommande ordförande ska komma från ett land som har infört euron är varken relevant eller rimligt. EU:s kommande ordförande ska företräda hela unionen. Och Ryssland har faktiskt inte vetorätt när det gäller valet av EU:s ordförande.

Vaira Vike-Freiberga skulle kunna ge unionen en kraftfull och välformulerad röst i världen. Hon skulle också kunna vara en samlande och enande kraft inåt, och unionen behöver äntligen få en kvinna i den allra högsta ledningen. Tjugo år efter murens fall är det också dags för EU att välja en ordförande från ett nyare medlemsland. Det skulle markera europeisk enighet och en ny tid. Och Vaira Vike-Freiberga vet hur avgörande medborgerliga fri- och rättigheter är för hur samhällen, stater och unioner utvecklas. Det får EU aldrig glömma.

DN 5/11 2009