Ett finns att glädja sig åt: antibiotika används förhållandevis lite i Sverige, både inom sjukvården och i djurhållningen. Bra så. Det finns en tydligt samband mellan hur mycket antibiotika som används och hur mycket resistenta bakterier som finns runt omkring oss. Ju mer medlen används, desto större problem blir det med motståndskraft. En slapphänt hantering leder till att vårt främsta vapen mot infektioner förlorar i skärpa.
På smittskyddssvenska heter det att vi har ett gynnsamt resistensläge. Det är ingen slumpmässig anomali i en värld i övrigt full av motståndkraftiga bakterier. Snarare är det resultatet av en medveten svensk strategi, av prioriteringar. Både ekonomiska och politiska.
Antibiotika används till exempel inte i lika stor mängd som för tjugo år sedan. Det beror inte minst på att medlet inte längre slentrianmässigt blandas i djurens foder, för att öka tillväxten så där i allmänhet.
Dessutom finns självständiga veterinärer, en portvakt mellan näring och läkemedel. Kåren är satt att tjäna såväl som granska den storskaliga djurhållningen. Det är lite som med läkare: en legitimerad yrkeskunnig är satt att väga den enskildes intressen mot det allmänna bästa.
Balansen är finstämd och får inte tippas åt ett dera hållet.
Men all antibiotika är inte veterinärers ansvar. Grisuppfödningen är ett exempel. På stora gårdar skulle veterinärer behöva vara på plats varje dag för att behandla infektioner. Det finns varken veterinärer, pengar eller vilja för att ha det på så vis.
Därför delegeras uppgiften, genom en så kallad ”villkorad läkemedelsanvändning”. Det betyder att djurägaren, bonden, själv har tillstånd att behandla sina grisar med antibiotika. Ofta i hela kullar.
Veterinären ska visserligen se till verksamheten med jämna mellanrum.
I praktiken har det fungerat sisådär. Nya rutiner, med bland annat krav på strängare djurskydd, har nyss trätt i kraft.
En konsekvens av de senaste årens återkommande skandalreportage från grisnäringen, får man tro.
Mjölkkorna är nästa anhalt. Jordbruksverket har haft som uppdrag att skapa riktlinjer för villkorad läkemedelsanvändning också där. Syftet är att underlätta behandlingen av juverinflammationer, en vanlig och kostsam infektion som orsakar mycket lidande hos djuren.
Samtidigt är det visat att djurhälsa, för mjölkkor inte minst, i mångt och mycket är en fråga om förebyggande arbete. En ko håller sig i första hand frisk med hjälp av välbalanserat foder och allmän omsorg. Antibiotika löser inte problemen i mer än någon tredjedel av fallen.
Frågor inställer sig. Varför vill Centerpartiet att antibiotika ska bli mer lättillgängligt? Det lär inte öka djurägarens motivation att förebygga genom allmänna åtgärder. Och det lär inte leda till en minskad användning. Att kostnaden för bönder att tillkalla veterinär är för stor har angetts som skäl. Men då är det väl det som är problemet, och det som ska åtgärdas.
Mer av villkorad läkemedelsanvändningen är också ett vallöfte från Centerpartiet. Jordbruksminister Eskil Erlandsson är en näringsvänlig minister, han känner väl bondens svårigheter. Han vill förenkla lantbrukarens vardag.
Men mer antibiotika som medel för att öka svenska bönders konkurrenskraft är fel väg framåt.
Resistenta bakterier börjar tas på verkligt allvar inom sjukvården. Antibiotikaresistens var också ett prioriterat område under Sveriges ordförandeskap i EU. Varför låta jordbruket gå i annan riktning? Om svar anhålles, Eskil Erlandsson.