Uppsala universitet gömmer sig bakom formalism i ett läge där det gäller att visa att det fria ordet inte kan tystas med våld. Vilks måste ges möjlighet att avsluta sin föreläsning.
I samma ögonblick som de första hoten riktades mot Lars Vilks blev rondellhunden en fråga om yttrandefrihet. Inte för att det i Sverige finns några rättsliga hinder mot vare sig rondellhundar eller hädelser, utan för att våld och hot tystar människor.
En del debattörer var mer intresserade av att diskutera Vilks konstnärskap. Självklart kunde man också ha etiska synpunkter på provokationen som metod. Allt som i princip är tillåtet att säga och göra måste inte göras. Det kan finnas starka skäl att avstå som inte har någonting med undfallenhet mot våldsamma extremister att göra.
Men yttrandefrihet är nu den stora frågan, för hoten kommer inte bara från harmlösa virrhjärnor. De kommer från människor som är beredda att gå från ord till handling. Trots stort polisuppbåd vid föreläsningen på Uppsala universitet för snart två veckor sedan blev Lars Vilks fysiskt attackerad. Förra helgen gjordes ett försök att bränna ned hans hus.
Av omständigheterna att döma rör det sig i dessa två fall inte om några professionellt agerande lönnmördare. Ändå visar incidenterna att det finns ett reellt hot mot Vilks personligen. Indirekt påverkas också den offentliga debatten. Det blir inte tyst. Men hoten finns där som en faktor som inte helt kan tänkas bort, och det leder lätt till självcensur.
I ett sådant klimat gäller det att tänka principiellt. Att det öppna samhället påverkas av terror är ofrånkomligt. Men dess bästa försvar är ändå att slå vakt om sin öppenhet och att låta livet ha sin gång som om hoten inte fanns. Testfrågan är: Skulle vi ha gjort detta om det inte funnits några våldsamma extremister? När svaret är ja måste impulserna till självcensur betvingas.
Uppsala universitet försöker tänka principiellt. Många har krävt att Lars Vilks ska bjudas in igen så att han kan fortsätta sin föreläsning där han blev avbruten. I veckan som gått lade universitetet ut ett svar på sin hemsida. Där förklarar presschefen Anneli Waara att det är ”institutionerna som utifrån deras bedömning av vetenskaplig relevans hanterar den frågan”.
Meddelandet avslutas med orden: ”Universitetsledningen beklagar att just denna diskussion av säkerhetsskäl inte kunde fortgå, men är samtidigt övertygad om att samtalet om yttrandefrihet och konstens gränser kommer att fortsätta, vid Uppsala universitet och på andra ställen.”
Vad är detta för undanglidande formalism? Frågan är inte om universitetsledningen ska beordra filosofiska institutionen att bjuda in Lars Vilks på nytt. I normala fall ligger beslut om vilka som ska bjudas in på respektive institution och där bör de ligga. Men här handlar det inte om att välja ämnen eller hitta personer som kan vara intressanta att bjuda in. De valen är redan gjorda: Ämnet var yttrandefrihet och Lars Vilks gästen. När han med våld hindras att fullfölja föreläsningen borde universitetsledningen inse sitt eget ansvar, att det i detta läge framför allt gäller att värna yttrandefriheten.
Genom att bara skjuta ansvaret ifrån sig sviker den både sina anställda och sitt samhällsuppdrag. Att även kontroversiella ämnen kan diskuteras är grundläggande för forskningen och den högre utbildningen. Det finns därför inget naturligare och bättre svar på hot och våld än: Debatten går vidare! Vi låter oss inte tystas!
Uppsala universitet hade inte behövt besluta något å filosofiska institutionens vägnar. Det hade räckt att den klargjort att inbjudna gäster måste få tala till punkt och att det därför är ledningens uppfattning att Lars Vilks bör ges möjlighet att fullfölja sin föreläsning.
DN 23/5 2010