Det finns flera förklaringar till att han går. Men de obehöriga och sannolikt olagliga inloggningarna hos socialdemokraterna är en viktig orsak.
Affären har skadat fp-ledaren på två sätt. Dels bidrog den till tillbakagången i valet 2006, dels reste den frågor om moralen i det liberala partiets ledning.
Allt detta påmindes folkpartilandet om när dataintrånget togs upp i Stockholms tingsrätt för två veckor sedan. Och det utlöste kraven på den högste ansvariges avgång.
Det var en märkbart besviken Lars Leijonborg som meddelade sitt beslut på måndagen. Han hade äntligen fått chansen att regera efter att ha tillbringat årtionden av politiskt arbete i opposition. Nu, efter bara ett halvår som utbildningsminister, tvingas han konstatera att stödet i partiet inte är tillräckligt starkt.
I likhet med många andra politiker fick inte fp-ledaren själv bestämma tidpunkten för sin reträtt. Han väntade för länge.
Tio år som partiordförande är numera en lång tid i svensk politik. Vad åstadkom Lars Leijonborg?
Hans främsta insats är naturligtvis bildandet av alliansen tillsammans med Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och Göran Hägglund. Utan den hade Sverige inte haft en borgerlig regering.
Alliansen var från början inte Leijonborgs baby. Ändå var hans bidrag avgörande för att samarbetet ledde fram till Rosenbad.
Lars Leijonborg kan också känna stolthet över att han påverkat Sveriges konstitution till det bättre, vilket skedde några år innan han blev partiledare. 1992 fick han i uppdrag av dåvarande statsministern Carl Bildt att leda partiförhandlingar om en författningsreform. Samtalen resulterade i fyraåriga mandatperioder och ett större inslag av personalval. Tack vare dessa förändringar är svensk politik både stabilare och mer engagerande.
Också folkpartiet har genomgått en förvandling under Lars Leijonborgs ledning. Det råder inte längre något tvivel om att partiet tillhör det borgerliga laget. Inte heller kan någon tveka om att folkpartiet gjort skolfrågan till sin.
Politiken har delvis varit en reaktion på gamla misstag. På de punkter där Bengt Westerberg ibland varit otydlig har Lars Leijonborg försökt skapa klarhet. Samtidigt har folkpartisterna försökt lära sig av liberala framgångsexempel i andra länder.
Inget fel i det, men den ideologiska kompassen har dessvärre svikit Lars Leijonborg några gånger för mycket. Mest tydligt blev detta i debatten om övergångsregler för de nya EU-medlemmarna. Det hade varit logiskt för Leijonborg att stå upp för öppenhet, rörligheten och tolerans. I stället blev det centern och Maud Olofsson som försvarade dessa liberala kärnvärden.
Kanske var det valframgången 2002 som bedrog folkpartisterna. Språktestet för invandrare var i sig harmlöst. Men det blev startskottet för en serie ställningstaganden som gick för långt, inte minst på rättspolitikens område. Där liberalerna tidigare försökte vara balanserade blev de enkelspåriga och stundtals populistiska. I valet 2006 kom baksmällan.
Nu väntar en tid för politisk omprövning. Inte minst borde frågan ställas varför allt fler ser centern som det viktigaste liberala partiet.
För alliansens skull vore det ingen nackdel om Lars Leijonborg stannade kvar som utbildningsminister. Då minskar dramatiken i måndagens besked som knappast innebär någon kris för regeringen. Det finns andra som kan företräda folkpartiet, inte minst i Leijonborgs eget utbildningsdepartement.