När Vladimir Lenin våren 1917 träffade den svenska vänstern var han måttligt imponerad. Den brokiga samling av revolutionsromantiker, pacifister och kulturradikaler som var i färd med att bilda det som nu är vänsterpartiet levde inte upp till den stålhårda bolsjevismens krav. Mer respekt hade han för den socialdemokratiska partiorganisationen och dess starke ledare Hjalmar Branting, trots att de var reformister.
Med tanke på det som sedan hände i Sovjetunionen borde dagens vänsterpartister vara smickrade över att deras parti en gång blivit ratat ur marxist-leninistisk synvinkel. Men tyvärr tycks vänsterpartiet modell 2004 ännu ha starka band till den långa period då den svenska vänstern var renlärigt marxistisk och obrottsligt lojal mot Sovjetunionen.
Visst har man gjort självkritik. Men någon djupare insikt om att partiet valde fel väg då man lämnade en mer frihetlig socialism bakom sig och anslöt sig till bolsjevismen i början av 1920-talet finns inte.
Ett tag såg det bättre ut. Under Gudrun Schymans lika blixtrande som teflonartade egid föreföll partiet vara på väg att utvecklas i en pluralistisk och vänstersocialdemokratisk riktning. Detta gav stora framgångar. Dels vann man sympatier hos stora grupper av väljare som var missnöjda med den socialdemokratiska besparingspolitiken. Dels blev vänsterpartiet attraktivt för en mer kulturellt inriktad vänster engagerad i feminism, mångfald och livsstilsfrågor. Den socialistiskt-buddistiska sekelskiftesagitatorn Kata Dalström skulle inte känt sig främmande i denna miljö.
Men det är alltid vackrast när det skymmer. Kulmen av denna perestrojka finns i det alternativa programförslag som Johan Lönnroth lagt fram. Förutom att det ligger på en stilistisk nivå långt ovanför det testuggande som vänsterpartiets programkommission ägnar sig åt, förenar det på en gång det bästa av socialismens idétradition med nödvändig självreflektion och modernisering.
Så lyfter Lönnroth till exempel fram den internationalism som är själva kärnan i det demokratiskt socialistiska arvet. "Murar och gränser skulle rivas, statsgränser utplånas, tullar och handelshinder avskaffas" skriver han, och man får anta att han menar att dessa målsättningar också är giltiga i dag. Det Lönnrothska programförslaget bekänner sig också till en ekonomisk liberalism. "Marknaden är på många områden och särskilt inom den privata konsumtionen ett effektivt redskap för att prissätta och fördela produktionsresultatet" heter det i avsnittet om socialismen.
Det innebär inte att det alternativa programförslaget är folkpartistiskt. Här finns klasskamp, förstatliganden, regleringar, EU-kritik och andra säkra vänsterpartistiska kort. Men poängen är att detta är ett program för en tänkande vänster som inte vill fastna i sekterism och plakatpolitik. En vänster av det slag som Sverige behöver, på samma sätt som man kan längta efter ett anständigt konservativt parti som kontrast till de många liberala partier som är representerade i parlamentet.
Men utsikterna för att det alternativa partiprogrammet ska segra på kongressen tycks små. Åtminstone att döma av de signaler som Lars Ohly och andra ledande vänsterpartister skickar ut. Särskilt två fenomen är ominösa.
Det första är att begreppet "kommunism" nu ska återupprättas. Förvisso står det vänsterpartister fritt att definiera detta ord som det dem lyster. Som det heter i "Alice i underlandet": När jag använder ett ord betyder det precis vad jag vill att det ska betyda. Men om nu vänsterpartiet inte blivit helt postmodernt får man räkna med att resten av mänskligheten associerar detta begrepp med Maos Kina och Stalins Sovjet, där den kommunistiska praktiken plågade livet ur miljontals människor.
Kanske mer oroande än denna symbolfäktning är Lars Ohlys hållning i regeringsfrågan. Signalerna om att han inte vill ta parlamentariskt ansvar och samregera med socialdemokraterna är som ett eko från en svunnen och dålig tid.
Frågan om den så kallade ministersocialismen var ett stridsäpple inom arbetarrörelsen före första världskriget. De konstruktiva och reforminriktade - de som senare blev socialdemokrater - övervann sin motvilja mot att samarbeta med borgerliga partier.
Därmed låg vägen till den demokratiska välfärdsstaten öppen. De som till inget pris kunde tänka sig att kompromissa med sina ideal och ta politiskt ansvar hamnade under Moskvas klack.