Skulle det värsta vara över? Ett och annat tecken på en vändning i den ekonomiska krisen har uppträtt men samtidigt tätnar problemen för våra baltiska grannländer, speciellt för Lettland.

Den lettiska regeringen för nu samma hopplösa kamp som den svenska gjorde hösten 1992. Nej, vi ska inte devalvera, vi ska försvara oss, hörs det sammanbitet från Riga. Och omvärlden ler lika överseende som den gjorde åt de svenska försäkringarna då för länge sedan. Det finns ingen chans att den lettiska åtstramningen och försvaret av valutan lats ska lyckas.

Medan det lettiska parlamentet i går behandlade en budget som när den drogs upp skulle bringa ned underskottet till de godkända tre procenten, visste alla att det målet inte skulle nås. Ekonomin krymper fortare än statsmakterna hinner dra ned på utgifter, taktiken liknar en svältkur till döds.

Denna insikt är vida spridd, sannolikt också i regeringskansliet i Riga. Varför då fortsätta att föröda valutaresurser och låta företag gå omkull och människor mista jobb och tillgångar? Det svenska svaret var att Sverige skulle övertyga omvärlden att vi lämnat devalverings- och inflationspolitiken bakom oss en gång för alla. Och så blev det förvisso efter den jättedevalvering som kronfallet innebar. I Lettlands fall har man haft siktet inställt på att bli fullvärdig medlem i euroområdet. De tre viktiga kraven för detta handlar om statsskuld, budgetunderskott och penningvärde.

När så krisen slog in över den överhettade lettiska ekonomin bad man om hjälp från Internationella valutafonden, IMF, och ett antal grannländer. Letterna lovade att skapa balans, att komma upp på banan mot euron. Redan från första stund tvivlade många mer eller mindre insatta personer på att det skulle lyckas. Ett annat alternativ då hade varit en omedelbar anslutning till euron och tryggheten i en stor valuta. Euroområdets stora – Tyskland, Frankrike – var möjligen måttligt intresserade av att på det sättet hjälpa de små EU-medlemmarna.

Det nu existerande alternativet – devalvering i form av nedskrivning eller en fritt flytande lats – är förstås ett politiskt nederlag och ingalunda ekonomiskt mindre smärtsamt. Fördelen är att smärtan kommer skarp och hård i ett slag och att det sedan går att återstarta ekonomin. Förlusterna blir stora, men de är redan stora.

Den boomekonomi som härskat i de baltiska länderna under de senaste åren har götts av en generös utlåning, en kreditgivning som räknat på framtida värdestegringar på det farliga sätt som skedde i vårt eget lande för två decennier sedan. Långivarna är till stor del utländska banker, främst bland dem svenska. Lånen har tagits i euro men ska betalas av människor med inkomster i lats. Dessa vitt spridda eurolån är en följd av regeringars politik: man har helt enkelt tänkt sig snart vara inne i euroområdet.

Regeringarna bär också ett tungt ansvar för att inte ha förmått hejda överhettningen, inte fördela tillväxten till den offentliga verksamheten och inte ha kommit till rätta med skumrasket i ekonomin – bedrägeri och korruption.

Kombinationen av politisk valhänthet och nyutsläppt marknadsekonomi gör att de baltiska ekonomierna i likhet med flera andra av de före detta kommunistiska länderna nu träffas extra hårt i den globala krisen.

Om Lettland devalverar kommer det att dra med sig andra länder i samma läge. Banker i Sverige, Österrike, Tyskland kommer att göra stora förluster. Mindre valutor utanför euron kommer att försvagas. Nya statliga insatser för finansmarknaderna kommer att krävas. Ändå är en sådan snabb operation det riktiga – den blir första steget mot ett tillfrisknande.

DN