”Jag är förvånad att det ser ut på det här sättet.” Magnus Kindbom, centerpartistisk statssekreterare vid jordbruksdepartementet, fann sig trängd i gårdagens debatt i P1 morgon. Det är en helt rimlig reaktion.
Vem vill kännas vid den typen av förhållanden inom minknäringen som nu avslöjats av Djurrättsalliansen? Bilder på skadade och minkar, kadaver i förruttnelse, väcker av naturliga skäl starka känslor.
Samtidigt är statssekreterarens förvåning – förvånande. Missförhållandena inom pälsdjursnäringen är knappast någon hemlighet. Djuren lever i trånga nätburar, stressade, utan möjligheten att få utlopp för sina naturliga beteenden.
Helene Kättström, enhetschef på Jordbruksverket, bekräftar delvis den verklighet som Djurrättsalliansen visar på: beteendestörningar är vanligt bland minkar i pälsdjursindustrin. Inte överallt, inte alltid. Men ofta.
Ett flertal utredningar har visat på brister, och flera förslag har funnits för att öka djurens välbefinnande.
Frågan är inte ny i politiken heller, utan har funnits med i varierande grad sedan 1980-talet. I anslutning till förra valet hade Socialdemokraterna fattat kongressbeslut om skärpta djurskyddskrav, och Miljöpartiet har länge varit pådrivande i frågan.
Djurskyddet kräver nämligen att djur, också minkar, ska få utlopp för sina naturliga behov. I minkburarna finns inga vatten att dyka i, ingen yta att vandra över. Men efterlevnaden av denna paragraf kostar för mycket, och strängare krav skulle sannolikt leda till att näringen slås ut.
Alliansen var rask i att bistå minkfarmarna efter maktskiftet. På Centerpartiets hemsida hittas ett pressmeddelande från november 2006 där det skrivs att Alliansen tycker det ”är glädjande att vi nu kan ge Sveriges pälsdjursuppfödare arbetsro och framtidstro.”
I ett pressmeddelande från 2005 kritiserar Folkpartiet Socialdemokraterna för deras hållning i pälsdjursfrågan. ”Mängder av arbetstillfällen kommer att försvinna” och ”Vi har inte råd att avstå” skrev riksdagsledamöterna Heli Berg och Anita Brodén.
Enligt statistik från Jordbruksverket finns i dag cirka 70 aktiva minkfarmare, och 180 000 minkar. Branschen minskar stadigt i omfattning, från 1990-talets 210 minkfarmare och 260 000 minkar.
Enligt branschens egna siffror omsätts cirka 500 miljoner kronor om året. Det mesta går på export, framför allt till Kina och Ryssland.
Alliansregeringen har drivit igenom att djurskyddskontroller har överförts från den kommunala nivån till länsstyrelserna. En mer enhetlig tillsynsfunktion var målet. Det var i grunden bra: variationen i tillsynen var för stor.
Tidigare har också producenter och näringens intressenter varit med och betalat för djurskyddstillsynen. Numera finansieras detta med skattemedel.
Argumenten för förändringen var att kontrollen på många håll fungerade dåligt, vilket var sant, och att svensk jordbruksnäring skulle stå sig bättre i konkurrensen.
Regeringen har dock inte skjutit till mer pengar till länsstyrelserna än vad kommunerna tidigare la på djurskyddskontrollen. Möjligheten för myndigheten att avgiftsbelägga vanliga tillsynsbesök är också borta.
Resultatet har blivit färre tillsynsbesök i allmänhet och att pälsdjursindustrin lever i fortsatt undantag från basala djurskyddsregler.
Att minkar ändå lever under än värre förhållanden i andra länder är ett blekt försvar – särskilt när skandaler som denna kan rullas upp på hemmaplan.
Om pälsdjursnäringen, trots uppmaningar och tillsyn, inte förmår leva upp till basala djurskyddskrav: varför se mellan fingrarna? Att ställa krav är trots allt att bry sig – om både folk och fä.