Äldreomsorgen ska alltid se till den enskilda människans bästa. Målen ska vara högt ställda på kvaliteten. Men låt kommunerna bestämma hur de ska nås.
”Jag upplever att jag blir behandlad som en människa. Jag känner mig fri.” Orden är Ingegärd Hedlunds, snart 89 år och en av de boende på Margaretas Park i Mullsjö i Västergötland. Det är en verklighet som borde vara en självklarhet inom svensk äldreomsorg. Tyvärr klarar samhället inte alltid att leva upp till det enkla målet.
DN har i en pågående artikelserie om den svenska vården (9/5) satt samman ett antal faktorer från Socialstyrelsens databas för att mäta kvaliteten i den omsorg som Sveriges kommuner erbjuder. Det handlar om sådant som personalens utbildningsnivå, personalomsättning, tid med läkare och måltidsutbud.
Det är inte lätt att mäta kvalitet och i slutänden handlar det ändå om de personer som arbetar i verksamheten, deras engagemang, kompetens och empatiska förmåga.
Men vilken tillgång det finns till läkare och möjligheten att kunna välja mellan ett par rätter vid huvudmålet är sådant som kan ge en uppfattning om ambitionen på äldreboendena.
DN:s undersökning visar att glesbygdskommuner som Jokkmokk och Vilhelmina hamnar i topp kvalitetsmässigt. Däremot är flera områden i storstäderna representerade i botten. Det kan ha flera förklaringar, förutsättningarna när det gäller trycket efter platser och tillgång på personal skiljer sig till exempel mycket åt mellan storstad och landsbygd.
Man ska också ha i minnet att glesbygdskommunerna gynnas av skatteutjämningssystemet medan kommuner och landsting med ett bra skatteunderlag, som Stockholm, tappas på en del av intäkterna. Att landsbygdskommunerna använder det till äldrevård är betydligt mer lättsmält än när utjämningen bidrar till att finansiera storslagna fritidsanläggningar. Och att Stockholmsnära Ekerö och Tyresö är med och slåss om pallplatserna i kvalitetsligan visar att prioriteringarna i de enskilda kommunerna är avgörande alldeles oavsett geografiskt läge.
Frågan om skillnader mellan olika kommuner eller landsting återkommer i många sammanhang. Det är en tacksam sak att jämföra förhållanden för att påvisa det som uppfattas som orättvisor, om det så handlar om tillgång till skolsköterskor, avgiftsnivån i musikskolan, antal fertilitetsbehandlingar i sjukvården eller utbildningsgraden bland de anställda i äldreomsorgen.
Samtidigt har Sverige självstyrande kommuner och landsting. En av de viktigaste anledningarna till det är att besluten ska ligga nära medborgarna och att de ska kunna påverka politikerna att prioritera de saker som väljarna på hemmaplan anser vara viktigast.
De styrande i avfolkningsorter har att fundera över att lägga ned och slå ihop skolor, medan inflyttningskommuner i storstäder måste lösa antalet barnomsorgsplatser. I större kommuner kan det finnas möjlighet att genomföra valfrihetsreformer inom skola och äldreomsorg som i Nacka, medan de minsta kommunerna med några tusen invånare får prioritera en driftsform. Exemplen på skillnader som kan påverka det lokala beslutsfattandet är många. Att kommuner och landsting kan hitta olika vägar att lösa problem är något som kan bidra till att höja den genomsnittliga kvaliteten.
När rikspolitiker med välvilliga ambitioner på olika sätt vill påverka verksamheter som ligger under kommunernas och landstingens ansvar är det lätt att de tar till metoder som ytterligare inskränker den kommunala självstyrelsen.
Självklart behövs riktlinjer och statlig myndighetsövervakning. Men lokalt beslutsfattande ger väljarna större chans att påverka den egna samhällsservicen. Olika kan faktiskt vara bäst.