Risken är stor att avtalet om Irans kärnteknikprogram är en ny avledningsmanöver. FN måste ha skärpta sanktioner mot regimen som huvudspår.
Allt såg ganska bra ut. Iran hade accepterat att skicka sitt låganrikade uran utomlands och få bränsle till kärnreaktorer i utbyte. Mardrömmen om iranska kärnvapen verkade åtminstone ha skjutits upp till en senare natt. I sista stund konstrade Iran och avtalet föll ihop.
Detta är bara ett halvår sedan. Återigen hade den iranska regimen låtsats vara öppen för samtal med världssamfundet, än en gång fick allt tas om från början. När en nästan identisk uppgörelse nu träffats mellan Iran, Turkiet och Brasilien finns därför inga skäl att jubla.
Iran har skrivit under ickespridningsavtalet NPT, vilket ger rätt till fredlig användning av kärnkraft. Men Iran försökte också i åratal gömma undan den forskning och urananrikning som omvärlden misstänker syftar till att skaffa kärnvapen. Och Iran har systematiskt vägrat svara på frågor eller släppa in inspektörer från FN:s atomenergiorgan IAEA.
Fem FN-resolutioner har krävt att Iran avbryter anrikningen av uran. I stället har den iranska regimen nobbat, fejkat, bytt fot, mästrat och fördröjt.
Den iranska trovärdigheten är därför minimal. Dessutom har Iran sedan i oktober fortsatt anrika uran. Uppskattningar finns att iranierna redan har tillräckligt med råvaror för att bygga ett kärnvapen – om de vill.
Huvudkravet i FN-resolutionerna berörs inte i det nya avtalet. Tvärtom förklarar Irans president Mahmoud Ahmadinejad att uppgörelsen säkrar rätten att fortsätta den inhemska urananrikningen.
FN har redan infört sanktioner mot bland annat export av kärn- och missilteknik till Iran. USA:s utrikesminister Hillary Clinton sa på tisdagen att säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar enats om skärpningar. En inte särskilt vild gissning är dock att den iranska regimen vill använda avtalet med Turkiet och Brasilien för att splittra säkerhetsrådet, förhala nya sanktionsbeslut och skylla konflikten på USA.
Kina har spjärnat emot i sanktionsfrågan. Dels importerar Kina mycket olja från Iran, dels anser kineserna att ingen ska blanda sig i andra länders angelägenheter (särskilt inte Kinas). Ryssland har däremot börjat överge sin överslätande attityd mot Iran. Hur långt Kina och Ryssland är redo att gå återstår att se.
Turkiet och Brasilien råkar också tillhöra säkerhetsrådets 15 medlemmar just nu och hävdar att det inte längre behövs några sanktioner. Annars skulle de inte verka tro på sin egen uppgörelse.
Den nya medlarduon vill öka sitt internationella inflytande, och det är väl inget fel med det. Båda ländernas ledare såg dock mellan fingrarna när Ahmadinejad fuskade sig till valsegern i Iran förra sommaren och sedan slog ned protesterna. Turkiets och Brasiliens inhopp i konflikten riskerar nu att ställa till det i FN-processen.
För sanktioner är dessvärre den väg som står till buds. Den iranska regimen har aldrig på allvar visat att den vill förhandla. Då är det svårt att hitta användbar uppmuntran.
Sanktioner är ofta trubbiga medel, och Iran är hittills ett exempel på det. Men vad är alternativet? Att försöka bomba bort Irans kärnanläggningar innebär en extrem risk i krutdurken Mellanöstern och är sannolikt inte ens praktiskt möjligt. Att inte göra något alls öppnar för att Ahmadinejad förr snarare än senare sitter med atombomben i handen.
Det ska vara kännbart att bryta mot FN-resolutioner. I brist på en demokratisk regim i Teheran som går att tala med är skärpta sanktioner det som är genomförbart. Först när Iran ger IAEA:s inspektörer full rörelsefrihet finns det anledning att lätta på trycket.
Iran har fått en sista chans alldeles för många gånger.