Väljarna svek Socialdemokraterna i valet. Men det betyder inte att landet blivit borgerligt. Förtroendet är flyktigt, väljarna ombytliga som aldrig förr.
I år har väljarna betett sig som de brukar efter val. De har i opinionsundersökningarna efteråt i stort sett bekräftat valutgången, med den enda skillnaden att de lite grann förstärkt trenderna. Den bilden gav Synovate två veckor efter valet. I går bekräftades den av Sifo.
Men lugnet är bedrägligt. Demoskops vd Anders Lindholm hade helt rätt när han på söndagens DN Debatt skrev att ”historiskt etablerade sanningar om väljarkåren inte längre gäller”.
En återblick på den förra mandatperiodens opinionskurvor visar att svenska väljare har börjat bete sig på ett nytt sätt. Stora svängningar har vi sett många gånger tidigare. Men då har det varit inom blocken. Det nya är att stora strömmar nu också går över blockgränsen, inte minst mellan Socialdemokraterna och Moderaterna.
Efter förra valet skedde det ovanliga att väljarna tycktes ändra sig. I stället för att bekräfta och förstärka valtrenden återvände tidigare socialdemokratiska sympatisörer redan i de första opinionsmätningarna efter valet till sitt gamla parti.
Sannolikt fanns två samverkande krafter bakom den dramatiska svängningen. För det första ledde de två snabba ministeravgångarna till att förtroendet för regeringen fick sig en knäck innan den ens hunnit börja arbeta.
För det andra hade det funnits en anti-Perssoneffekt i valet. När han väl var borta kunde de som annars brukade sympatisera med Socialdemokraterna återvända.
Märkligare än inledningen på förra mandatperioden var egentligen opinionsutvecklingen därefter, att oppositionen i januari 2008 skaffat sig ett övertag på hela 18 procentenheter som strax före valet 2010 förbytts i ett underläge med 8 procentenheter. Väljare som så snabbt och i så stora skaror byter block ger politiken en tidigare okänd instabilitet.
Eftervalsdebatten har hittills haft två huvudfrågor. Den ena har handlat om Sverigedemokraterna och minoritetsregerandets villkor. Den andra har gällt valets största förlorare, Socialdemokraterna.
Tittar man bara på själva valutslaget så ser det ut som om Sverige blivit mer främlingsfientligt och som om Socialdemokraterna förlorat sin särställning i svensk politik. Helt klart är att debatten polariserats och att en tidigare till stor del dold främlingsfientlighet blir synlig. Att Socialdemokraterna inte kommer att kunna återvinna den dominans över svensk politik som de hade tidigare är sannolikt.
Men om den underliggande förklaringen till det vi nu sett är ökad flyktighet hos väljarna, så är det lätt att övertolka den partipolitiska innebörden av det som skett. Plötsligt kan väljarna ändra sig på nytt. Därför är det inte bara Socialdemokraterna som möter nya villkor. Alla partier gör det.
I höstens val fick den sittande majoriteten i Stockholms stad för första gången på flera decennier förnyat förtroende av väljarna. Att det är de borgerliga som lyckats med detta kan ses som ett uttryck för att huvudstadens väljarkår fått mer borgerliga värderingar. Men den stora och för framtiden viktiga förändringen är nog snarast att landets väjare blivit lite mer som Stockholms väljare varit länge, alltså ombytliga.
Sådan nyckfullhet går oftast ut över sittande regering. Så om Moderaterna tolkar valutslaget som att de har ett starkt väljarmandat tar de miste.
Nästa gång kan situationen se lite annorlunda ut. De rödgröna kommer sannolikt att satsa på en lite lösare form av samarbete som ger de tre partierna större utrymme att appellera till olika typer av grupper. Om det dessutom inte kommer någon ny ekonomisk kris som åter får väljarna att ty sig till den sittande finansministern, är det bäddat för regeringsskifte.