Demokratins eviga fråga är om de unga förstått frihetens värde. Det har de. Problemet utgörs av en frustrerad men alltmer välorganiserad minoritet.
De unga är en revolutionär kraft. När de som i Tunisien och Egypten går ut på gatorna för att kräva frihet väcker de hopp långt utanför det egna landets gränser.
I länder som redan har demokrati finns i stället en gnagande oro: Kan man lita på ungdomens demokratiska sinnelag? Eller kan de unga som i Weimarrepublikens Tyskland åter ställa sin idealism och otåliga verksamhetslust i en antidemokratisk rörelses tjänst?
Gårdagens artikel på DN Debatt (3/6) spelar på denna aldrig helt stillade oro. Staffan I Lindberg som är forskningsledare för World Values Survey-Sweden berättade att 21 procent av 18–29-åringar vid en undersökning tidigare i år svarade att de kan tänka sig att byta parti och lägga sin röst på den som ger dem en mindre summa pengar.
Detta tyder inte på någon stark demokratisk övertygelse hos ungdomen. Och för att visa på allvaret tillade Lindberg att 26 procent i samma åldersgrupp tycker att det vore ganska eller mycket bra om Sverige styrdes av en ”stark ledare som inte behöver bry sig om riksdag eller val”.
För dagens unga är inte bara andra världskriget utan också Berlinmuren historia. Två av de viktigaste skälen för att sluta upp bakom demokratin som samhällssystem har därmed försvagats.
Man kan som Staffan I Lindberg också spekulera över vad det innebär för demokratin att de unga i mindre utsträckning än tidigare generationer skaffar sig kunskaper om samhället via dagstidningar. På nätet söker vi oss till likasinnade och får bekräftelse på åsikter som vi redan har. Ett sådant beteendemönster kan både tunna ut kunskapen om människor som lever under andra villkor och försvaga känslan av samhällsgemenskap.
Men lite märkligt är det ända att ett alarmistiskt budskap om hot mot den svenska demokratin kommer just från en företrädare för World Values Survey, vars diagram över länders kulturprofiler har Sverige bland dem som allra starkast präglas av värderingar som samvarierar med demokrati.
När länderna placeras in i ett diagram med de två dimensionerna traditionalism–rationalism respektive försörjning–självförverkligande så hamnar Sverige högst upp i högra hörnet som ett land vars invånare är starkt rationalistiska och har värderingar som kretsar kring självförverkligande.
I förhållande till religion och tradition är den globala utvecklingen inte entydig. Urbanisering och ökat materiellt välstånd kan leda till att människor får en mer skeptisk syn på religionen. Men World Values Survey tyder på att det också finns krafter i motsatt riktning: Eftersom moderniseringen för samman människor med olika bakgrund skapas också ett sug efter den förankring som religionen kan ge.
I den andra dimensionen, däremot, är sambanden mer entydiga: Med ökat materiellt välstånd förskjuts värderingarna från sådana som handlar om överlevnad till självförverkligande. När det materiella är tryggat fäster vi helt enkelt större vikt vid att få leva våra liv som vi själva vill. Och i tabellerna över världens länder har utvecklandet av sådana värderingar starkt samband med de demokratiska institutionernas styrka.
Så det är – om vi ska tro på World Values Survey – inte ungdomen vi ska vara oroliga över. Den pågående värderingsförskjutningen i vårt samhälle stärker snarare än underminerar demokratin.
Demokratins problem i dag kan snarast beskrivas som att det finns en frustrerad minoritet som blivit skickligare på att organisera sig. Det tydligaste uttrycket för det är att Sverigedemokraterna till sist sprängde fyraprocentsvallen. Tyvärr kan även den som är i otakt med sin tid förgifta samhällsklimatet.