Huvudledare

Litet steg, hög tröskel

Att EU-länderna har enats om en gemensam asylpolitik är en större händelse än nyhetsrapporteringen kan ge intryck av. Efter mer än tio år av förhandlingar, som många gånger tycktes stranda, har de tre senaste åren med Cecilia Malmström som ansvarig kommissionär lett fram till ett historiskt lagstiftningspaket.

De relativt långtgående direktiven som röstades igenom av parlamentet i onsdags ska ses mot bakgrund av ett på många håll bedrövligt flyktingmottagande.

Å ena sidan har vi krisländerna i Sydeuropa dit en stor mängd flyktingar ankommer.

Mottagandet – om det ens existerar – är många gånger under all kritik. En del immigranter interneras. Andra driver runt på samhällets botten, rättslösa byten för skrupelfria arbetsgivare och brutal rasism. I Grekland har det länge varit svårt att över huvud taget komma i kontakt med de civila myndigheterna för att begära asyl. Tack vare massiva insatser från Bryssel börjar nu något som kan liknas vid ett mottagningssystem byggas upp. Men ineffektiviteten och inkompetensen i den grekiska statsapparaten gör att det går mycket långsamt.

Å andra sidan har vi länder som Estland, Lettland och Slovenien där några tiotal personer fick asyl i respektive land förra året. Få flyktingar söker sig dit. Det ena ger det andra och det skapas ingen tradition av invandring och integration.

Syftet med den nya lagstiftningen är att höja lägstanivån på mottagandet rejält och skapa en enhetlighet i asylprocessen.

Alla länder ska erbjuda särskilt stöd till minderåriga och tortyroffer. Det blir, med några väl definierade undantag, förbjudet att internera flyktingar. I stora delar av Europa görs en stor åtskillnad mellan dem som flyr för att de är förföljda personligen och personer som flyr undan kollektiva katastrofer, som krig. De senare blir ofta ett slags andra klassens asylsökande med färre rättigheter och sämre tillgång till sådant som vård. De två grupperna jämställs nu och alla ska få rätt att få sina basala, livsnödvändiga behov tillgodosedda.

Själva asylprocessen ska bli mer rättssäker genom tydliga regler kring hur ansökningarna ska hanteras och bedömas och hur överklaganden ska gå till. Det blir även tydligare vad som faktiskt är skäl för asyl. Till exempel slås fast att förföljelse på grund av sexuell läggning är ett fullgott skäl att få uppehållstillstånd. Dublinförordningen, som anger att asyl ska sökas i första ankomstland, kvarstår men ingen ska skickas tillbaka till länder och förhållanden där den asylsökande riskerar omänsklig behandling. Barn ska heller inte skickas tillbaka.

Samtidigt blir det svårare för personer som fått avslag på sin ansökan att åka vidare och söka asyl i ett nytt land. Tyvärr bakar man även in en möjlighet för polisen att ur ett gemensamt register begära ut uppgifter om eventuell grov brottslighet. Det har inte med asylpolitiken att göra och borde därför ha diskuterats separat.

På Malta finns EASO, den myndighet som har till uppgift att utbilda och stödja de stater som behöver lägga ner ganska mycket arbete på att förbättra sina mottagningssystem. Det är viktigt att myndigheten nu och under flera år framåt får tillräckligt med resurser för att kunna fullgöra den digra uppgiften.

Det kommer att ta tid och kräva mycket uppföljning och kontroll från kommissionen för att ens komma i närheten av den intention som uttrycks i lagstiftningen.

Men det inger visst hopp att stora delar av direktiven är detaljerade och lämnar betydligt mindre utrymme för länderna att som hittills tolka skrivningarna som de vill.

Målet, att det inte ska spela någon roll för bedömningen och bemötandet var i EU man söker asyl, ligger i en fjärran framtid. Och steget som nu har tagits kan tyckas litet, men tröskeln var också väldigt hög.