På måndagen presenterade socialförsäkringsminister Ulf Kristersson förslagen kring förändringar av sjukförsäkringen. Regeringens kritiker lär knappast tystna med det. För det blev precis som Ulf Kristersson aviserat, justeringar lite här och där medan grundprincipen ligger fast.

Åtskilliga hade velat ha mer långtgående förändringar. Till exempel Vänsterpartiet som i ett oförblommerat populistiskt pressmeddelande argumenterar för ett system helt utan tidsgränser och där sjukskrivning enbart avgörs av läkarna. Med andra ord vill V gå ännu längre än till den tid när sjukfrånvaron var dubbelt så hög och dubbelt så lång och de nybeviljade förtidspensionerna mångdubbelt fler.

Det viktigaste i regeringens förslag är avsnittet om utökade möjligheter att stanna kvar i sjukförsäkringen. Här har människor farit illa. I vissa fall handlar det om unga människor med svåra – kanske livslånga – psykiatriska sjukdomar som riskerar att försämras i sitt redan sköra tillstånd om rutinerna runt omkring ändras. För att beviljas förtidspension krävs numera ett intyg om att personen med största sannolikhet aldrig mer kommer att yrkesarbeta. Och det är förstås ingen etikett läkarna lättvindigt klistrar på en ung människa.

Därför är det bra med förslaget om en oskälighetsbedömning (se nyhetsplats). Någon ny bortre tidsgräns införs inte. Några särskilda diagnoser eller tillstånd specificeras inte.

Detta är möjligheten. Och samtidigt svårigheten. Här finns den ventil som saknats. Regeringen hade bitit sig själv i svansen om den en gång till försökt ringa in tillstånd som för en person kan vara uthärdliga och för en annan invalidiserande. Den som har tio diagnoser som var och en kanske skulle kunna gå att arbeta med har förstås en annan situation än den som bara har en.

Det var just fyrkantigheten man ville ifrån. Då kan man inte införa nya fyrkantiga regler.

Samtidigt har Tomas Eneroth (S) rätt när han i en radiodebatt påpekar att denna nya nödutgång gör systemet mer rättsosäkert och oförutsägbart. För det finns en inbyggd motsättning mellan flexibilitet och rättssäkerhet. Var på den skalan Försäkringskassan till sist hamnar i sin tolkning återstår att se. Det kommer att ta år, med uppmärksammade mediefall, innan praxis sitter. Och långt ifrån alla kommer att bli nöjda.

Regeringen vill förbättra de ekonomiska villkoren för dem som tidigare hade tidsbegränsad förtidspension men stod utan sjukpenninggrundande inkomst, så kallade nollklassade. Låt gå för det som en övergångslösning för en liten grupp. Men det är verkligen inte självklart i ett system som av många beskrivs som en försäkring – och inte ett bidrag – att den som inte betalat premien ska ha rätt till någon utdelning alls.

Socialförsäkringsministern vill att Arbetsförmedlingen ska kopplas in tidigare än i dag. Här finns inget att invända. Det finns förstås inget skäl att sitta och vänta i två och ett halvt år i de fall man tror att det är på Arbetsförmedlingen sjukskrivningen kommer att sluta.

Dessutom vill regeringen ge Arbetsförmedlingen i uppdrag att plussa på antalet anpassade arbeten med 3.000 för människor som inte har full arbetsförmåga. Frågan är hur långt det räcker. Sannolikt inte särskilt långt alls.

Regeringen förtjänar en eloge för att den orkat hålla emot. Politiskt sett är striden ingalunda vunnen, även om Ulf Kristersson med sin pondus och sin roll som andra spelare på bollen har en lättare uppgift än sin föregångare.

Men det finns värden bortom politiska poängsystem. Reformen är rätt. Det var den verklighet som rådde i slutet av 90-talet som var upp och ned. Bevare oss för att återuppleva det igen.