Hur våra folkvalda låter sig påverkas av lobbyorganisationer bör diskuteras och brist på genomskinlighet är ett problem. Men sänkta spärrar i personvalet lär inte göra ont värre.
Ordet lobbyism leder tankarna till otillbörlig politisk påverkan, till resursstarka krafter som får sin vilja igenom på mindre bemedlade intressenters bekostnad. När Socialdemokraternas avgående partisekreterare Ibrahim Baylan i DN i går uttalade sitt stöd för en lag som reglerar lobbying och gåvor till politiker vet han att det är ett ämne som väcker känslor. Baylan tycker sig ha funnit en ”ökad aktivitet” i lobbykretsar för att ”påverka politiska beslut”.
Han fruktar också att denna trend kommer att förstärkas ”markant” i och med att spärren för att bli invald på personligt mandat från och med nästa val kommer att sänkas från åtta till fem procent. Lagen bör enligt partisekreterare Baylan föregås av en parlamentarisk utredning, som syftar till att klarlägga hur lagstiftningen kring påverkansarbete ser ut i andra länder.
Lobbying må låta illa i öronen, men är i praktiken en mångfacetterad företeelse. Kalla fenomenet något annat – säg facklig-politisk samverkan eller folkrörelsearbete – och andra känslor frammanas. Lobbyister finns trots allt i både Svenskt Näringsliv och LO, i Naturskyddsföreningen och i Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund.
Lobbyism är inte heller på något sätt liktydigt med olagligheter. Påverkansarbete kan betyda rapporter, utbildningsverksamhet, luncher och telefonsamtal, varav somligt är helt oproblematiskt och ofta önskvärt. Ingen vill ha folkvalda som bor i en bubbla, i ett land där det gjorts olagligt att ta intryck från omvärlden.
På grund av att påverkansarbete är en så pass komplex sak kan en utredning därför vara välkommen, och att reda ut vad som ska vara tillåtet i fråga om lobbyism och gåvor och vad som är att anse som otillbörligt är inte fel i sak. Att Sverige skulle vara ett land väsentligen fritt från djupgående lobbyverksamhet, men också från annan otillbörlig påverkan och från korruption och mutor, är en spridd men inte oproblematisk föreställning. En sådan självbild leder till minskad vaksamhet och det finns exempel på närmast provocerande aningslöshet. Att svenska partier i dag har alla möjligheter att ta emot ekonomiskt stöd från fysiska och juridiska personer utan krav på redovisning är ett märkvärdigt exempel på hur särintressen ges tillåtelse att, i all hemlighet, påverka politiken.
Att mer väljarinflytande, i form av en sänkt personvalsspärr, skulle fördjupa dagens problematik ter sig emellertid som märklig logik.
Mer personval ger snarare väljaren större möjlighet att utkräva ansvar av de folkvalda, och krav på redovisning av bidrag till valkampanjen skulle effektivt minska möjligheten för penningstarka intressen att verka i det fördolda.
Riksdagsledamöternas integritet värnas också genom högkvalitativa offentliga utredningar. I dag finns flera exempel på smala direktiv, korta utredningstider och knappa remissförfaranden, ibland rena beställningsverk. Brist på bättre, bredare och bildande underlag gör riksdagens ledamöter långt mer utsatta för särintressen än vad någonsin ett personligt mandat gör.
Ett större inslag av personval riskerar dock att leda till att väljarna lockas rösta på en kandidat som har fler – eller ibland andra – intressen än partiets bästa för ögonen, vilket förstås skaver i ett parti vars företrädare önskar fortsatt full kontroll över riksdagsgruppens sammansättning.
DN 7/3 2011