Ledare

Löfven vänder inte spelplanen

Foto: Magnus Bard

DN 2/3 2016. Socialdemokratiska partistrateger har reagerat som Pavlovs hundar på Allianspartiernas tal om lägre ingångslöner och fler enkla första jobb för nyanlända. Instinkten leder fel.

”Striden om den svenska modellen”, lyder den högtidliga rubriken på regeringens hemsida. Statsminister Stefan Löfven manade på måndagen: Upp till kamp mot nedskärningar, vinstjakt och fattiglöner.

Socialdemokraterna inledde en ny offensiv, som invigdes med ett tal av statsministern på ett kommunalt servicehus i Rågsved i södra Stockholm.

Det hela är en sorglig syn. Socialdemokratiska partistrateger har reagerat som Pavlovs hundar på Allianspartiernas tal om lägre ingångslöner och fler enkla första jobb för nyanlända.

Reflexen har sin nostalgiska logik. Äntligen uppenbarar sig en konflikt om lön och klass. Stefan Löfven kan visa röd glöd.

Socialdemokrater har här urskilt ett tillfälle att knuffa den politiska debatten bort från den besvärliga flyktingkrisen och de lika mödosamma följdfrågorna om integrationen. Mot sådant som äldreomsorg och trygghet – frågor som kan ge socialdemokratiska siffror en skjuts i opinionen.

Strategin är vansklig, av flera skäl. Retoriken är tom. Vad utgör egentligen kärnan i den svenska modellen? Är det besluten på Socialdemokraternas senaste kongress?

Och vad är det som hotar modellen? Alliansen, förstås, och inte minst fler jobbskatteavdrag och privata företag i välfärdssektorn. Den viktigaste punkten på den agenda som presenterades på måndagen var att sätta punkt för den borgerliga politiken. Som om Stefan Löfven fortfarande var oppositionsledare.

Fler händer i vården ska det också bli. Här har statsministern halvt rätt. Svensk välfärd är i vissa avseenden hotad. Men det är inte borgarna som utgör faran, snarare är det Sveriges demografi.

På tisdagen visade Konjunkturinstitutet i en ny rapport att bibehållen struktur och nivå på svensk offentlig service kräver rundliga skattehöjningar under kommande år. En åldrande befolkning frestar på. Något utrymme för breda, märkbara satsningar inom välfärden är svårt att se.

Dessutom: Är vinst i välfärden verkligen det samhällsproblem som vanliga människor just nu värderar högst? Väljarna är klokare än partierna ibland tror. De ser igenom övertaktiserande undanmanövrer.

 

I stället märks en navelskådande iver att blåsa liv i gammal klasskampsretorik.

 

Vare sig Socialdemokraterna vill det eller inte kommer integrationsfrågorna att fortsätta dominera. Stefan Löfven kommer att avkrävas svar om hur arbetsmarknaden, skolan och vuxenutbildningen ska klara omställningen till en högre nivå av invandring.

Att dundra om den svenska modellen entusiasmerar kanske en och annan gammal partigängare. Men det är oklart vilka fler, i synnerhet unga, som kommer att övertygas. Socialdemokraterna misstolkar sin egen historia om de tror att partiets styrka har varit förmågan att ägna sig åt sina favoritfrågor.

Slagkraften har snarare hämtats ur en lyhördhet mot breda väljargrupper och en vilja att lyssna till deras problem.

Efter snart ett och ett halvt år vid makten har partiets utspelsmaskin hunnit spotta ur sig – och gallra ut – många brokiga teman. En gång var det en industrikansler som skulle dirigera företagen mot målet om EU:s lägsta arbetslöshet. Men vem hörde senast statsministern tala om den, eller om sin innovationskatapult?

I stället har nya Löfvenska termer uppfunnits. Begrepp som ”utvecklingsmoral” har testats, för att snabbt falla i glömska. Det tycks som att varje ny paroll landar på hälleberget. Antingen är tajmningen eller tonträffen fel. Ofta både och.

Strax innan flyktingkrisen nådde sin kulmen gav S-ministrarna väljarna nya besked: ”Sverige tillsammans!” Regeringen utlovade krafttag och nationell samling. Det var ett sent och trevande försök att tala om det nya Sverige, om integrationen och om vårt samhälles öppenhet och mångfald. Men det fullföljdes aldrig.

Sist Stefan Löfven gick ut i intervjuer och utspel handlade det om behovet av ett Samhällsbygge. Här behövs fler bostäder, slog statsministern fast. Ännu en retorisk dagslända hade kläckts. Någon konkret politik har inte materialiserats.

Och inte heller denna gång kretsar utspelet kring några egentliga förslag. I stället märks en navelskådande iver att blåsa liv i gammal klasskampsretorik.

Upptagen av sina egna existentiella problem stapplar socialdemokratin nu mot ännu lägre förtroende hos väljarna.

DN Ledare. 2 mars 2016