Ledare

Löfvens huvudvärk

Foto: Lina Alriksson

I ena änden av det politiska spektrumet har Moderaterna uppdaterat sin logga och därmed, enligt egen utsago, blivit tydligare. Parti­sekreterare Kent Persson fick förklara hur den grafiska förändringen speglar en politiskt innehållslig förändring: nu är Moderaterna, på allvar, Sveriges riktigaste och viktigaste arbetarparti.

Möjligen överskattar det moderata pr-maskineriet något litet hur sådana budskap landar hos osäkra mitten­väljare.

Även i den motsatta änden arbetas det med tydligheten. I helgen möttes nämligen vänsterpartisterna för att diskutera sin politik, hur den ska presenteras och därmed locka största möjliga antal väljare. Jonas Sjöstedt inledningstalade och det är uppenbart att han har lärt en del av sin företrädares misstag.

Under sina ett och ett halvt år som partiledare har Sjöstedt hittills framstått som kompromisslös, renlärig – och stundtals ganska argsint. Det råder vid det här laget ingen tvekan om att idealen är viktigare än makten. Men nu är det dags att använda det förtroendekapital han bör ha byggt upp internt. Genom en kombination av principfasthet och pragmatism vill Sjöstedt ta det reella politiska inflytandet till en ny nivå nästa mandatperiod.

Helst ska Vänsterpartiet sitta med i en rödgrön regering, men inte till vilket pris som helst. En regering som inte tänker sätta stopp för privata vinst­uttag i välfärdssektorn kan Sjöstedt inte tänka sig att vara en del av, eller agera stödparti till. Lars Ohly tvingade fram ett samarbete utan att först ha försäkrat sig om en politiskt acceptabel plattform. Sjöstedt gör tvärtom: gärna samarbete – om utgångspunkten är att Vänsterpartiets enskilt viktigaste fråga får genomslag.

I sitt tal påtalade partiledaren behovet av att välja sina strider. Att avskaffa läxor och betyg är orealistiskt och därför ingenting att lägga politisk energi på. I stället ska vänsterpartisterna visa vad de faktiskt har uppnått i kommuner där de ingår i en styrande majoritet. Det är smart och ett led i Sjöstedts strategi att retuschera väljarnas bild av Vänsterpartiet. Kommunpolitiken är konkret och påverkar i hög grad vilken offentlig service medborgarna faktiskt får. Partiet ska inte uppfattas som idealisten på läktaren, utan som ett parti som gjort, gör och kommer att göra skillnad.

Genom att inte försöka tvinga sig in i en regering med S och MP kan Väns­tern tillskansa sig ett större inflytande, i alla fall en större andel av väljarna. Social­demokrater med tyngdpunkt mot vänster lär avundas Jonas Sjöstedt. Han kan säga saker som ”Det går inte att bedriva vänsterpolitik med borgerlig skattepolitik” – och faktiskt förespråka rejäla skattehöjningar. S vrider sig som en mask i försöken att framstå som logiska när de inte vill försämra privatekonomin för nästan någon alls och samtidigt skarpt kritisera Alliansens skattepolitik. Medan Vänsterpartiet kan säga rätt ut det som en inte oansenlig del av socialdemokratiska väljare vill höra.

Jonas Sjöstedts till synes avslappnade inställning till att sitta i regering gör knappast livet lättare för Stefan Löfven. Som statsvetaren Katarina Barrling skrev i ett inlägg på bloggen Politologerna i går tvingas Löfven till ett tvåfrontskrig i valrörelsen. Å ena sidan måste han försäkra obeslutsamma mittenväljare om att Socialdemokraterna inte kommer att släppa in företagsfientlig vänster­politik i regeringen. Å andra sidan har han att hantera skrämsel­retoriken från vänster, den om en S- och MP-regering som gör sig beroende av borgerligt stöd.

Säkert gnuggas händerna på det moderata partikansliet. Men risken finns att väljarna får intrycket att den intressanta politiska debatten om framtidens välfärd förs på den rödgröna vänsterkanten – medan Moderaterna främst ägnar sig åt självbespeglande estetik.