Huvudledare

Logiken talar för Nato

Att Sverige bygger säkerhet i samverkan med andra länder är de senaste årens mantra inom försvarspolitiken. Riksdagen har slagit fast att vi inte bara kan stå och titta på om ett nordiskt land eller en EU-medlem angrips, och Sverige förväntar sig motsvarande hjälp i ett krisläge. Riktigt vad det betyder är dock oklart.

Statsminister Fredrik Reinfeldt och Finlands president Sauli Niinistö delade scenen när Folk och försvars rikskonferens inleddes i Sälen på söndagen. Ett naturligt samtalsämne var därmed det nordiska samarbetet.

Tanken är sympatisk, att vi i norr ska hålla ihop. Sverige och Finland gjorde en till stora delar gemensam insats i Afghanistan. Men Norge och Danmark är med i Nato. Frågan är därför hur långt nordismen räcker.

Svenskar och finländare har valt delvis olika vägar. Grannlandet behöll den allmänna värnplikten, medan Sverige skrotade den och omvandlade det gamla staketet mot en sovjetisk invasion till ett så kallat insatsförsvar. Tron att värnplikten i sig skulle ge Finland ett starkare skydd än Sverige bygger dock på rena fantasier.

Reinfeldt beskrev i Sälen bakgrunden till den svenska omstöpningen. Långt innan värnplikten försvann 2010 var den allt annat än allmän. Försvaret var till begränsad nytta eftersom en stor del krävde åratal för att kunna mobiliseras. Med kalla krigets slut hade hotens och utmaningarnas karaktär i grunden förändrats. Att byta ut invasionsförsvaret var helt riktigt.

Samtidigt är det tydligt att reformen har problem. Det är svårt att locka tillräckligt många soldater. På materielsidan finns åtskilliga luckor. ÖB har förklarat att anslagen inte räcker till de uppgifter som ska utföras, vilket regeringen ofta verkat vilja avfärda som gnäll. Men Sveriges försvarsbudget har krympt till 1,2 procent av BNP, vilket är lägst i Skandinavien utan att våra grannar är överdrivet frikostiga.

Utvecklingen i Ryssland har lett till ett allt bredare ifrågasättande av den svenska försvarspolitiken. Putinismens auktoritära drag skrämmer, mänskliga fri- och rättigheter inskränks, den internationella retoriken får en allt hårdare antivästlig klang. Den svenska regeringens kritiker hänvisar också till en pågående kraftig rysk upprustning.

Alarmisterna saknar sinne för proportioner. Rysslands försvarsutgifter stiger från en låg nivå. Landets ensidiga beroende av olje- och gasexport gör det sårbart. Den statliga vapenindustrin är lika korrupt och ineffektiv som samhället i övrigt. President Putin håller ögonen på Kaukasus snarare än smider ränker mot Sverige. Han har gett många andra dyra löften än de militära. Osäkerheten kring den ryska framtiden är ändå oroande.

Oavsett hur Ryssland bedöms har nordiskt försvarssamarbete sina avgjorda begränsningar. Norge och Danmark är fullt nöjda med Nato. Reinfeldt och Niinistö talade lite vagt om svensk-finskt lagarbete kring materiel och förmågor, men även de samlade resurserna får svårt att imponera. Och EU är förvisso bra på många saker, men någon försvarsallians är det inte.

22 av 28 EU-länder förlitar sig i stället på Nato. Allt förnuft talar för att både Sverige och Finland också borde gå med. Att bygga ett lagom starkt försvar skulle vara betydligt enklare inom Natos ram. Medlemmarna bidrar med vad de är bra på och kan i gengäld dra nytta av varandras förmågor.

Dessvärre är frågan låst. Sauli Niinistö upprepade i Sälen att ett finländskt Natomedlemskap inte är aktuellt, utan att motivera varför. Och Fredrik Reinfeldt förklarade att Moderaterna fortfarande är för men inte ser någon mening med att driva saken.

Reinfeldt brukar ge tre förutsättningar för att söka inträde: att opinionen är positiv, att det finns en bred politisk enighet och att Finland hänger på. Kraven är inte orimliga, men ger dessvärre de svenska Socialdemokraterna veto. S sitter kvar i en uråldrig neutralitetsromantik och törs inte tala med partimedlemmarna. Så länge M inte nämner Nato är också möjligheterna små att få folkligt stöd. Folkpartiet blir en ensam jaröst i natten.

Tvivlen kring det svenska försvarets kapacitet borde ge Natofrågan ny aktualitet. Ett medlemskap är inte gratis, och försvarsbudgeten torde behöva öka i vilket fall som helst. Men någon bättre garanti mot eventuella ryska och andra hot finns helt enkelt inte.