Ledare

Lycka till, Mr Cameron

Behövs i Europa.
Behövs i Europa. Foto: JUSTIN TALLIS

DN 22/2 2016. Den brittiska folkomröstningen har utlöst en existentiell kris inom EU. Europa kommer att behöva hitta tillbaka till tanken om fred och gemensamt välstånd. Men bäst vore det om britterna var med på resan.

Startskottet har gått. I helgen spikade premiärminister David Cameron datumet för den utlovade folkomröstningen om Storbritanniens EU-medlemskap. Den 23 juni avgör britterna sin – och det europeiska samarbetets – framtid.

Den uppgörelse om nya medlemsvillkor som EU:s stats- och regeringschefer nådde på fredagskvällen öppnar enligt Cameron dörren till den bästa av två världar: Storbritannien kommer att sitta i ”förarsätet på världens största marknad”. Samtidigt slipper landet räddningspaketen och euroeländet.

Britterna har säkrat en bekväm position i unionen. Bäst att vi sitter still i båten, slog Cameron fast.

Avtalet är fjärran från den ”långtgående och väsentliga” reform som premiärministern gick in för att tvinga fram. Torypartiets ursprungliga, och orimliga, ultimatum har gradvis reducerats till en räcka krav som de andra länderna motvilligt kan tillmötesgå.

De fyra underrubrikerna på dagordningen har gällt omförhandling av EU:s inflytande över brittisk ekonomi, den politiska maktdelningen, Europas konkurrenskraft och invandringen.

Vad gäller regleringen av Londons finanssektor lyckades de brittiska förhandlarna med mer än vad som var väntat. Cameron återvände hem med löften om en framtida ändring av fördraget.

Det sattes också på pränt att britterna ska slippa ställa upp på strävan efter en ”allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”, en högtidlig fras om samarbetets mål som har hängt med i EU:s olika fördrag.

Några långtgående vetomöjligheter mot ny lagstiftning var aldrig aktuella, även om ickemedlemmar av valutasamarbetet framöver ska kunna förhala beslut i eurokretsen. Det blir ett slags säkerhetsventil för länder med en egen valuta.

För många britter är samarbetet dock synonymt med invandring; över 2 miljoner EU-medborgare arbetar eller studerar i Storbritannien. De känsligaste delarna av förhandlingarna har rört just migrationen.

 

Oavsett vilket utslag folkomröstningen ger har frågan om de brittiska villkoren utlöst en existentiell kris.

 

Till exempel ville premiärministern kunna dra in barnbidraget för de EU-gäster som har barnen kvar i hemlandet. Kravet fick rött ljus, men enligt fredagens kompromiss ska bidragsnivån kunna anpassas efter prisnivån i hemlandet. Polacker drabbas, men principen om fri rörlighet hotas knappast.

Undantagen som införs även inom andra system är mer tvivelaktiga. En ”nödbroms” byggs in så att olika skatteförmåner ska gälla britter och övriga EU-medborgare i landet. Risken finns att det underkänns av EU-domstolen. Likabehandling är tänkt att gälla på Europas gemensamma arbetsmarknad, och det är en god princip.

På plussidan står ändå att uppgörelsen sammantaget är tillräckligt generös för att premiärministern ska kunna inleda en kampanj för fortsatt medlemskap. Alla skeptiker har naturligtvis inte övertygats. Att Londons populäre borgmästare Boris Johnson och Camerons justitieminister Michael Gove i helgen meddelade att de kommer att kampanja för Brexit var dock ett avsevärt bakslag.

Enligt en sammanvägning av de senaste opinionsmätningarna är det dött lopp mellan ja- och nejsidan. Stämningsläget och förtroendet för premiärministern kommer att fälla avgörandet.

Ett utträde vore en smärre katastrof för både Storbritannien och EU. Britterna skulle ta ett stort steg ut i det okända, dessutom i en tid av djup politisk oro i Europa. Vad ett stympat samarbete skulle bestå av är osäkert. Det är svårt att se hur EU skulle klara av att fixa en flyktingkris och parera ryska aggressioner – och att samtidigt arrangera en brittisk skilsmässa.

På sikt skulle inte minst Sverige missgynnas. Storbritannien hör, tillsammans med Nederländerna och Danmark, till dem som oftast röstar som den svenska regeringen. Mycket av makten balanseras nu mellan Berlin, Paris och London. Stryk London ur ekvationen, lägg till exempelvis Rom, och EU blir till något annat. Stockholm skulle bli en ännu mer perifer faktor.

Oavsett vilket utslag folkomröstningen ger har frågan om de brittiska villkoren utlöst en existentiell kris. Hur ska en union med 28 medlemsländer egentligen styras? Vilka olika, parallella spår ska EU ha? Vad är den riktiga kärnan i samarbetet?

Anden är ur flaskan, på gott och ont. Europa kommer att behöva hitta tillbaka till tanken om fred och gemensamt välstånd. Bäst vore det om britterna var med på resan. Så lycka till, Mr Cameron.

DN Ledare. 22 februari 2016
  • Hanne Kjöller: Marxism som höjden av rättvisa
    Gång på gång varnas för ökade klyftor. Vanligtvis utan att avsändaren berättar vad som vore rimliga inkomstskillnader. Är lika lön för busschaufförer och neurokirurger verkligen eftersträvansvärt? undrar Hanne Kjöller.
  • George Soros: En tvekamp på liv och död
    Putins Ryssland och EU kämpar mot tiden. Frågan är vem som stupar först. Moskva hotas av bankrutt men kan vinna stora ekonomiska fördelar på att splittra Europa, skriver George Soros.
  • Alla DN:s ledare