Protesterna mot diktaturen i Egypten nådde en ny kulmen på fredagen. Efter Mubarak är flera scenarier möjliga. Det viktiga är att stödja folkets önskan om frihet.
Ingen kan undgå att imponeras av modet hos de hundratusentals demonstranter som på fredagen fyllde gator och torg i Kairo och andra städer. Alla kände till riskerna efter de senaste dagarnas dödliga våld, iscensatt av förtryckarregimens torpeder. Ändå slöt de upp, viftande med egyptiska flaggor, med ett tydligt fokus: ”President Mubarak måste bort, vi stannar.”
Mubarak hävdade i en amerikansk tv-intervju att han var trött på att styra, men att det blir kaos om han avgår före höstens val. Sådan är diktatorns typiska världsbild: utan honom faller allt. Men kaos är snarare en beskrivning av dagsläget, och till det är Mubarak själv skyldig.
Den åldrige presidenten har i 30 år baserat sin makt på ett undantagstillstånd som ständigt förlängts. Han har upprepade gånger lovat mer frihet, men ångrat sig. Så sent som i december fuskade hans parti till sig 95 procent i parlamentsvalet. Att släppa lös banditer på fredliga demonstranter är ännu ett brott Mubarak måste svara för.
Det tog för lång tid, men USA och EU har nu ökat trycket mot regimen. Vi vet att folket är utlett på regimens censur, godtyckliga polisvåld, korruption och misskötsel av ekonomin. Inget lugn är möjligt utan att Mubarak lämnar sin post. Därmed inte sagt att allt blir frid och fröjd så snart presidenten är historia.
Armén har en nyckelroll. Den åtnjuter hygglig respekt hos folket, och har hittills agerat återhållsamt. Skälet kan vara obeslutsamhet, och många frågar sig varför den inte ingrep när Mubarakanhängarna attackerade i onsdags. Men den har förmågan att flytta på Mubarak, och skulle med hjälp av sin prestige kunna garantera en övergång till demokrati och ett rättssamhälle värt namnet.
Dessvärre kan armén i stället dra slutsatsen att ”ordning” först måste upprättas med auktoritära medel; i Mellanöstern har generaler sällan varit frihetens bålverk. Hur tvivelaktigt USA:s militära stöd till Egypten än har varit kan president Barack Obama i dag förhoppningsvis använda det till att knuffa åt rätt håll.
Oppositionen är föga organiserad efter decennier av tyranni, och behöver tid att bygga fungerande partier. I väst finns därför en rädsla för att ett politiskt vakuum ska fyllas av farliga islamister i Muslimska brödraskapets skepnad.
Inom brödraskapet finns ett hat mot Israel, liksom motstånd mot kvinnors och kristnas rättigheter. Men där finns också olika fraktioner, och det är oklart vilken politisk roll de vill spela. Islamister har inte varit någon faktor i revolten, snarare har brödraskapets vinglande minskat dess attraktionskraft.
Att jämföra Egypten med Iran 1979, där prästerskapet och antiamerikanismen var en drivande kraft från början, leder därmed fel. Om Mubarakregimen trots allt överlever, eller om efterträdaren blir ett fiasko, finns dock risker för besvikelse bland många egyptier som kan slå över i extremism. Omvärlden måste vara lika kompromisslös mot islamistiskt våld som mot den härskande regimens övergrepp.
Ytterligare en avgörande framtidsfråga är fredsavtalet med Israel. En ny regering kan vilja markera mot den judiska staten, kanske för att vinna popularitet. Armén och alla sansade egyptier måste ändå se fredens fördelar, och att ett krig kan bli en värre katastrof än 1973.
Nassers Egypten på 50-talet blev en modell för andra auktoritära arabregimer. Med en demokratisk och ekonomisk utveckling, där båda förutsätter varand-ra, kan Egypten bli ett annat slags ledare i regionen. Det skulle i sin tur gynna såväl israeler och palestinier som hela Mellanöstern och världen.
DN 5/2 2011