Yttrandefrihet är i varje demokrati en osedvanligt viktig frihet. Men ingenstans är den absolut. Den begränsas vanligen av lagar om hets mot folkgrupp, olaga hot och sekretess – för att nämna några.

Men att ett uttalande inte är direkt olagligt betyder inte nödvändigtvis att det är lämpligt. Eller att det aldrig kan utgöra skäl för uppsägning.

I onsdags avgjorde Arbetsdomstolen målet med den bloggande polisen. Det domstolen hade att pröva var om bloggandet i sig var skäl för avskedet och där blev svaret nej. I andra hand om samarbetssvårigheter efter en rad omdömeslösa inlägg rättfärdigade det. Också på den punkten friade domstolen med argumentet att bevisningen för detta var otillräcklig.

Polisförbundet vann striden. Pseudonymen ”Farbror Blå” fick både skadestånd och jobbet tillbaka. Ska man vara glad över det?

På bloggen har mannen använt polismärket och där fanns också uppgiften att Farbror Blå var yrkesverksam som polis. Det gav bloggen en tydlig polisiär prägel.

I sina skriverier har mannen, enligt domen, ”förvandlat mänsklig tragik till nöjesläsning”, ”raljerat över människor i samhällets utkanter”, ”beskrivit kvinnliga poliser som något som duger till att ”ha sex med i polisbilen eller på personalfester”, illustrerat sin egen manlighet genom att publicera en bild på en erigerad penis i en byxa, uttryckt förklenande omdömen om namngivna kvinnliga chefer och hävdat ”att kvinnor som är tillräckligt snygga kan slippa böter”.

Domstolen summerar: ”Rent allmänt kan sägas att bloggen i vissa avseenden beskriver bl.a. brottsliga förfaranden eller i vart fall tjänsteförseelser av poliser.”

Nå. Det är uttalanden som absolut ryms inom yttrandefrihetens gränser. Men ryms det inom polisförordningen? Nej, menade polisens personalansvarsnämnd som beslutade om avsked. Ja, menade Arbetsdomstolen som alltså hävde det.

I Polisförbundets pressmeddelande ryms inget problematiserande. Som att åtskilliga av mannens tidigare arbetskamrater, särskilt kvinnor, uttryckt olust att arbeta med honom igen och att Polisförbundet valt att offra dessa medlemmars rätt att slippa trakasseras av en kollega.

Det förs inte minsta resonemang om det lämpliga i att poliser bloggar och vad man i så fall kan och inte kan, eller bör, ta upp. Inte heller hur sexistiska omdömen om kvinnor och förklenande omdömen om andra grupper i samhället påverkar allmänhetens bild av polisen i stort.

Det är obegripligt att Polisförbundet som kämpat så många år med att tvätta rent kårens rykte från machoideal och våldsromantik väljer att driva detta mål.

Ordföranden Lena Nitz medger för DN att domen kan innebära en förtroendeskada för såväl polisen som förbundet. I vilken mån domen ska tolkas som ett klartecken för denna polisman – eller andra – att åter börja skriva förklenande om kolleger och klientel är ingenting som Lena Nitz ”tänkt på”.

Men det är svårt att se domen på något annat sätt. Och därmed har poliskåren och Polisförbundet sannolikt löst ett personalproblem genom att skaffa sig nya.

Yttrandefriheten bör lämnas orörd, men det är beklagligt att se hur polisen gång på gång misslyckas med att värna det förtroende som i och med våldsmonopolet måste finnas. Polisen kan fortsätta att skicka ut närpoliser till skolor och fritidshem och hjälpa åldriga damer över gatan. Så länge man har ett fackförbund som strider för varje polismans rätt att blogga förtjust om hur han aldrig fått stryk och aldrig blivit frånåkt i en biljakt kommer ändå bilden att vara en annan.