Valrörelsen 2006 handlade om vilken berättelse om Sverige som var mest trovärdig. Trots högkonjunkturen kom inte jobben. Socialdemokraternas budskap om att allt var bra som det var med a-kassa och förtidspensioner gnisslade, Göran Perssons regering var sönderkörd. Den borgerliga alliansen tog hem spelet för att den hade något nytt att säga om landets problem.
I år pågår samma kamp om verklighetsbilden, med avsevärda skillnader. Den internationella finanskrisen var djup och påtaglig. De flesta väljare förstod att den var en allvarlig sak. Många har tvivlat på det rödgröna argumentet att regeringen var det egentliga kruxet.
Och alliansen har fört Sverige genom krisen med offentliga finanser som fått smällar, men ändå håller en klass som väcker avund. Till skillnad från övriga Europa finns här ett reformutrymme att strida om i valbataljen, om än mycket begränsat. Dessutom är sysselsättningen trots krisen högre än 2006, och arbetslösheten har börjat sjunka. Hushållen är mer optimistiska om sina ekonomiska utsikter än på tio år.
Med detta i bagaget lade alliansen på torsdagen fram sitt valmanifest. De fyra partiledarna på presskonferensen utstrålade också ett försiktigt men tydligt självförtroende.
Synovates senaste väljarbarometer, som presenteras i dagens DN, stärker deras goda humör. Enligt Synovate har alliansen dragit ifrån de rödgröna, även om duellen fortfarande är jämn. Moderaterna ökar och är större än Socialdemokraterna igen, och alla de mindre regeringspartierna har säkerhetsmarginal till 4-procentsspärren.
Både statsvetare och partisekreterare brukar säga att man vinner val på vilka lösningar man har på framtidsfrågorna, inte på vad en regering eventuellt har presterat. Påståendet bör modifieras: nyckeln till att vinna val är en kombination av förr och senare, liksom ett samspel mellan egen styrka och motståndarens svaghet.
En del av alliansens valmanifest kan också sägas bestå av vad den borgerliga regeringen har gjort under fyra år. Det gäller sänkta inkomstskatter och arbetsgivaravgifter, åtgärder för att stärka kunskapen i skolan och ökad valfrihet i vård och äldreomsorg. Men det bygger också på att de fyra partierna har haft ett gott samarbete med få verkliga strider, och att borgerligheten till skillnad från förr hållit hårt i statens plånbok.
2010 års valmanifest innehåller, som brukligt, åtskilliga floskler om stordåd som uträttats och komma skall. Men i den mån dokumentet går till historien är det för återhållsamheten under ett valår. För 2011 utlovas ett antal prioriterade men små åtgärder, värda blygsamma 12,8 miljarder kronor. Där ingår 2,5 miljarder i sänkt skatt för pensionärer som största punkt. Inget utrymme lämnas dock för rödgrön kritik om ”gigantiska skattesänkningar”.
Därutöver talar manifestet bara om ”reformambitioner” för hela mandatperioden till 2014 på 32,7 miljarder. Här finns ett femte jobbskatteavdrag, höjd brytpunkt, sänkt restaurangmoms och ytterligare lägre skatt för pensionärer. Gång på gång upprepas dock att inget av detta blir av om finansminister Anders Borg ser att pengarna inte räcker.
Det är en uttänkt strategi att samtidigt lova och inte lova. Vi hade kunnat önska mer intresse för företagsklimatet. Men manifestets huvudidé är att betona för alla väljare att regeringen sätter ansvaret i första hand.
Särskilt många utfästelser om jobb finns inte. Politiker skapar inte heller jobb, utan i bästa fall förutsättningar för att de växer fram. Väljarnas känsla för vem som beskriver verkligheten mest korrekt är åter det som kommer att avgöra.