På papperet verkar det lätt. Vetenskapsmän ska tänka fritt och lansera nya djärva hypoteser. Sedan ska dessa prövas mot den empiriska verkligheten med yttersta samvetsgrannhet.

I verkligheten är det mycket krångligare. Det kan vara svårt att avgöra vilka fakta som är relevanta för att testa en hypotes. Det kan ta lång tid eftersom det viktiga inte är att hitta belägg för hypotesen utan att förvissa sig om att den inte går att motbevisa.

Än mer besvärligt är det faktum att vetenskapsmän är människor av kött och blod. De kan förtränga invändningar mot den egna teorin. En anledning kan vara personlig prestige och karriärskäl.

Men det kan lika gärna inträffa därför att en forskare är övertygad om att han har upptäckt något som har stor betydelse. Om man anser att man har ett fungerande vaccin mot aids som har testats tillräckligt kan man tycka att det är oansvarigt att kräva ytterligare studier som innebär att sjuka människor inte får hjälp.

Lösningen på detta problem är öppenhet och pluralism. Forskning måste vara genomskinlig. Alla ska kunna granska såväl resultat som de metoder som har använts.

Men eftersom de flesta medborgare inte är tillräckligt kunniga för att göra detta är det lika viktigt att det finns mångfald och konkurrens inom det vetenskapliga samhället. Det behövs en mängd olika institutioner som sysslar med samma sak och som får pengar från många olika finansiärer. Om alla ledande vetenskapsmän inom ett visst område samlas på ett ställe och får gemensamma lojaliteter hotas den kritiska granskningen.

Tyvärr kan den typen av kraftsamling vara nödvändig i vissa lägen. Som till exempel när IPCC, FN:s klimatpanel bildades 1988 för att samla säkerställd kunskap om klimatförändring. Det internationella samfundet behövde en vetenskaplig överblick för att kunna fatta rätt beslut om åtgärder.

Men uppenbarligen fattades en viktig insikt: att en vetenskaplig maktkoncentration förutsätter öppenhet och kritisk granskning.

I slutet av förra året visade en e-postläcka att forskare som ingått i panelen försökt dölja uppgifter som talar mot IPCC:s tolkning av klimatförändringarna. Och för någon månad sedan tvingades klimatpanelen backa från ett helt ogrundat påstående om att Himalayas glaciärer skulle ha vara bortsmälta år 2035.

Inget av detta ger de extrema klimatförändringsskeptikerna rätt. Med tanke på de enorma mängder data som panelen hanterar skulle det ha varit konstigt om det inte uppstått felaktigheter och dubiösa tolkningar. Men den usla hanteringen av felaktigheterna och fusket har skadat klimatpanelen – och även allmänhetens tillit till vetenskapen.

Nu verkar en tillnyktring ha skett. Storbritanniens metrologiska institut, som har fått hård kritik, ska offentliggöra alla sina data om globala temperaturer. Enskilda universitet har börjat granska ifrågasatta klimatforskare. Den amerikanska vetenskapsakademin kommer att göra en egen rapport om vad som är känt och inte känt om den globala klimatförändringen.

En del kommer säkert att, i likhet med den amerikanska politikern Sarah Palin, ta detta som en bekräftelse på att klimatförändring är en pseudovetenskap. Men i själva verket är detta den vetenskapliga processen: att vara öppen, att erkänna fel, att börja om och försöka nå fram till sanningen utan politiska och ideologiska hänsyn.

DN 7/3 2010