I onsdags morse meddelade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin oväntat sin avgång. På en känslosam presskonferens angav han omsorgen om sina tre barn som huvudförklaringen till beslutet. Littorin nämnde dem själv vid namn och berättade att han de senaste åren gått igenom en oerhört jobbig tid privat, med skilsmässa och en uppslitande vårdnadstvist.

Littorin sade ordagrant: ”Efter att i går förmiddag ännu en gång suttit i tingsrätten med en av dessa tvister så har jag fattat det här beslutet att jag inte kan låta detta fortgå i offentlighetens ljus.”

I dag vet vi att det som utlöste avgången inte var förhandlingen i tingsrätten i tisdags, utan att tidningen Aftonbladet samma dag konfronterat Littorin med anklagelser från en 30-årig kvinna om sexköp fyra år tidigare.

I går publicerade AB för första gången sina uppgifter efter att tidigare bara ha talat om ett påstått brott. I lördagens utgåva finns ett ganska utförligt vittnesmål från kvinnan, som berättar om hur Littorin tog kontakt med henne på nätet sommaren 2006. Det ska ha resulterat i ett möte och en betalning på 2.000 kronor. Där finns också ett mobiltelefonnummer som enligt tidningen tidigare tillhörde Sven Otto Littorin. Och där finns även en dator med ett kundregister som man gått igenom.

Detta konfronterade Aftonbladet Sven Otto Littorin med dagen före hans avgång under en intervju på Visby flygplats. Men anmärkningsvärt nog avstod Littorin från att kommentera uppgifterna, trots att det handlar om en brottsanklagelse.

I stället valde Littorin att på sin presskonferens gå till attack mot mediernas arbetsmetoder – inte i det aktuella fallet med Aftonbladet, utan med hänvisning till tidigare journalistkontakter under hans ministerperiod. Beskrivningarna syftade till att väcka sympati för Littorins familj och gav en falsk bild av vad som framkallat avgången.

Oavsett om Aftonbladets uppgifter är korrekta eller ej står det klart att Littorin lagt ut dimridåer och skamlöst utnyttjat sina barn i sitt avgångstal.

Det är också upprörande att statsminister Fredrik Reinfeldt, som av Littorin fick kännedom om anklagelserna i tisdags kväll, inte offentligt distanserat sig från de missvisande avgångsskäl som arbetsmarknadsministern angav på sin presskonferens. Tvärtom hävdade Reinfeldt omedelbart efter Littorins känslosamma besked att arbetsmarknadsministern till honom ”som skäl för sin avgång angivit samma grund i privata skäl med samma ord och beskrivningar som han har angivit nu på morgonen till media, och jag har stor respekt för det beslutet.”

Samma grund i privata skäl? Samma ord och beskrivningar?

Detta är inte korrekt, och det visste Reinfeldt eftersom han fått information om Aftonbladets uppgifter från Littorin.

Det brott Sven Otto Littorin påstås ha begått före sin ministertid, och som han förnekat i sitt samtal med Reinfeldt, är nu preskriberat. Det innebär inte att misstankarna saknar allmänintresse, men det betyder att Aftonbladets uppgifter aldrig kommer att prövas rättsligt.

Littorins avgång reser dock besvärande frågor om statsministerns och hans före detta arbetsmarknadsministers syn på sanningen.

Sven Otto Littorin har själv talat om att han lidit av djupa depressioner och av hjärtproblem. Det väcker medkänsla, men kan aldrig motivera att man som minister slirar med sanningen eller avstår från att svara på brottsanklagelser som har stöd i vittnesmål och sidobevisning.

Kvar står statsminister Fredrik Reinfeldt med ansvaret för en oacceptabel hantering av ett statsråds avgång. Den just avslutade Almedalsveckan lämnar en obehaglig eftersmak.