I båda fallen finns en kombination av ett akutläge med skenande skuldräntor och åratal av försummade reformer. Berlusconi har lovat stordåd, men åstadkommit lite annat än att skydda sitt medieimperium och stifta lagar som underlättat hans försvar i rättegångar. I Grekland har de två eviga politiska familjerna turats om med att fördela poster och förmåner i stället för att modernisera.

De nya ”teknokratiska” regeringar som ska klara biffen står inför en gigantisk utmaning. Italiens ekonomi har en inneboende styrka, men lider också av svåra strukturella problem och EU:s sämsta tillväxt på hela 2000-talet. I Grekland har Lucas Papademos 100 dagar på sig för att göra det EU och IMF kräver i utbyte mot nya nödlån. Men den 19 februari är det nyval och de omvälvningar som behövs hinner knappt ens påbörjas till dess.

Åtskilliga av Europas ledare begrundar säkert Berlusconis och Papandreous öde. Skuldkrisen gör väljare lite varstans oroliga för nuet och framtiden, och missnöjda med i stort sett vilket garnityr som än bestämmer.

2010 var brittiska Labour sönderregerat efter 13 år vid makten. Men det väldiga budgetunderskottet var både en följd av finanskrisen och av att Labour låtit de offentliga kostnaderna växa över alla bräddar. Intrycket var att partiet inte klarade ekonomin, och Gordon Brown blev grundligt bortröstad.

Irland och Portugal, två av de länder som dragits djupast ned i kristräsket, har båda haft nyval i år med samma utgång: storstryk för regeringspartierna. På Irland var det borgerliga Fianna Fail som fick på tafsen, i Portugal Socialistpartiet.

Nu på söndag går Spanien till val, och enligt alla opinionsmätningar går de styrande socialisterna en katastrof till mötes. I spåren efter den spruckna bygg- och fastighetsbubblan rusade budgetunderskott och arbetslöshet i höjden. Sparpaketen är föga populära, och regeringen tvekade länge inför nödvändiga reformer. Den förmodade valvinnaren, borgerliga Partido Popular, mörkar dock det mesta i sitt eget recept.

Men väljarnas skepsis finns inte bara i de värst drabbade länderna. Frankrikes president Nicolas Sarkozy har haft låga förtroendesiffror länge, men de ekonomiska bekymren gör det inte lättare att bli återvald i maj nästa år. Till och med i EU:s ekonomiska supermakt Tyskland vacklar stödet för regeringen. Förbundskansler Angela Merkel får ständigt europeisk kritik för att hjälpa till för lite, medan tyska väljare tycker att det daltas med grekerna.

I Nederländerna och Finland, som klarat sig hyggligt genom krisen, är populistiska och EU-kritiska partier på frammarsch.

Att sydeuropéer inte gillar lönesänkningar och svångremspaket är inte så märkligt. Oppositionspartier lovar ofta mirakelkurer, men mumlar om detaljerna. Ibland kan ändå ett nyval innebära en chans till vändning. Att byta ut diskrediterade politiker var enda lösningen i Portugal och på Irland, och de nya regeringarna har fått ett visst svängrum.

Vurmen för teknokrater i Italien och Grekland föddes ur ett nödläge. På 90-talet tog en italiensk expertregering in landet i euron, även om statsskuldsproblemet sopades under mattan. Men det är naivt att tro att krislösning är ett rent tekniskt problem, och att allt ordnar sig bara man ställer in politiken en stund.

Teknokraterna har fördelen att inte vara beroende av väljarmandat, men nackdelen att legitimiteten brister. Om de vise männen uppfattas som långivarnas poliser eller utpressare finns risken för ett allmänt missnöje med hela EU-projektet.

Grekland, Italien och andra krisländer står inför en lång tid av svåra beslut och anpassningar. I slutändan måste genomgripande förändringar ha ett folkligt stöd.