Ledare

Maktmonopolets faror

Allt började med att en handfull miljöaktivister demonstrerade mot den planerade skövlingen av Geziparken. Den lilla gröna oasen på Taksimtorget i Istanbul skulle få vika för ett shoppingcenter. Plötsligt blev protesten en massrörelse med tiotusentals deltagare i ett 70-tal städer.

Ett av skälen var polisens brutalitet. Ett annat var hur regeringen avfärdade demonstranterna som ett ”fåtal plundrare”, som dessutom går ”armkrok med terrorismen”. Framför allt strålade intressena samman hos alla som är missnöjda med premiärminister Recep Tayyip Erdogans styre.

Paralleller med den arabiska våren leder fel. Oppositionen har talat om diktatur och fascism, vilket inte har något med verkligheten att göra. Men Erdogan har blivit alltmer auktoritär och hans milt islamistiska parti AKP struntar i all kritik. Premiärministern själv lyssnar knappt på någon och tycks kunna säga vad som faller honom in eftersom inget hotar hans ställning.

AKP:s tio år vid makten är fulla av paradoxer. Demokratiska reformer har genomförts, kurder och religiösa minoriteter har fått större rättigheter, den förr så dominerande armén har tvingats in under politisk kontroll. Ekonomin har rusat framåt och BNP per capita har tredubblats.

Men framstegen har följts av bakslag. Rättsväsendet har gått från att vara styrt av armén till att ställa generaler inför domstol på tvivelaktiga grunder. Och yttrandefriheten är långtifrån någon självklarhet.

Mängder av journalister sitter i fängelse, liksom tusentals kurdiska aktivister, för påstådda brott mot Turkiets drakoniska antiterroristlagar. Regeringskritiker trakasseras. Medieföretagen ägs ofta av AKP närstående personer, och tidningarna präglas av ett stort mått av självcensur. Under oroligheterna i Istanbul tog det två dagar innan de stora tv-kanalerna började rapportera.

Sekulära krafter drömmer sig å sin sida tillbaka till Kemal Atatürks form av despoti. De har alltid skällt AKP för att vilja smygislamisera landet, men det finns inte mycket substans i anklagelsen även om religionen fått mer spelrum.

Däremot sammanföll gatuprotesterna med en upplevelse av att regeringen ägnar sig åt förmynderi. En symbolfråga blev begränsningen av alkoholförsäljningen. De nya reglerna ser tämligen liberala ut med svenska mått, och turkarna dricker ändå minst i Europa. Men de uppfattades som ytterligare ett sätt för Erdogan att lägga sig i människors privatliv.

Regeringens stora infrastruktur­planer väcker hos många samma känsla av maktlöshet. Geziparken är inte det enda som får maka på sig i Istanbul. Världens största flygplats ska byggas, liksom en kanal som gör halva staden till en ö och en tredje bro över Bosporen. Det är ingen hejd på megalomanin.

Erdogans nästa politiska projekt vållar också berättigad oro. Han kan inte fortsätta som premiärminister efter 2015 och siktar i stället på att bli vald till president nästa år. Men han vill dessutom ändra författningen så att ämbetets maktbefogenheter kraftigt utvidgas. Därmed skulle han kunna fortsätta styra landet i tio år till.

För att lyckas behöver han hjälp av det kurdiska partiet BDP, lierat med PKK. Det är mot den bakgrunden fredsprocessen med den fängslade gerillaledaren Abdullah Öcalan ska ses. Mer makt till Erdogan skulle bli priset för bättre kurdiska villkor.

EU har tidigare haft en viktig roll för att driva på demokratiseringen av Turkiet. Men det folkliga stödet för medlemskap har rasat, eftersom förhandlingarna aldrig ser ut att leda någon vart. I kraft av sin ökade ekonomiska styrka ser sig Turkiet också som en regional stormakt som inte behöver fjäska för Bryssel. Ändå får EU inte ge upp.

AKP har vunnit tre val i rad, med stigande röstandel, och oppositionen är svag och ineffektiv. Men inget land mår bra av maktmonopol, eller av en premiärminister med hybris. President Abdullah Gül har slagit fast att fredliga demonstrationer är en del av demokratin. Det borde han förklara också för Erdogan.