Ingen borgerlig regering har tidigare haft en sådan opinionsmässig medvind efter ett riksdagsval. I DN/Synovates mätningar under hösten och vintern har avståndet mellan alliansen och de rödgröna partierna ökat, för att i den senaste väljarbarometern nå 10,4 procentenheter.
Det kan jämföras med valsegrarna 1991 och 2006 som följdes av snabba bakslag i opinionen under månaderna efter regeringsbildningen. Det tycktes närmast vara ett historiskt mönster att väljarströmmarna snabbt vände vid de få tillfällen som borgerliga partier fick nycklarna till Rosenbad.
Att så inte skett denna gång vittnar både om Moderaternas styrka och djupet i Socialdemokraternas kris. För bara några år sedan var det ingen som trodde att M skulle leda stort i opinionen över S; nu tycks avståndet till och med vara på väg att vidgas. Det är en historisk scenförändring i svensk politik.
Samtidigt har detta skifte inneburit att styrkeförhållandena i den borgerliga alliansen kastats om. Den fyrklöver som tidigare bestod av ett medelstort parti (Moderaterna), två halvstora partier (Folkpartiet och Centern) och ett mindre parti (Kristdemokraterna) är nu ersatt av en dominerande kraft och tre satelliter. De senare befinner sig mer eller mindre i regerandets marginal.
När Fredrik Reinfeldt i oktober läste upp regeringsförklaringen i riksdagen lät det till en början som om Moderaterna låtit de andra allianskamraterna behålla sin tidigare formella makt i statsrådskretsen. Valresultatet fick endast genomslag genom att antalet moderata ministrar ökade – de andra förlorade inget.
Men efterhand stod det klart att framför allt Centern och Kristdemokraternas avlövats betydande inflytande i tunga sakfrågor, som ansvaret för infrastruktur, statliga bolag, finansmarknadsfrågor, försäljningen av statliga bolag samt kommunal lagstiftning och ekonomi.
Att dessa partier fick behålla samma ministerantal som mellan 2006 och 2010 blev ett sätt att maskera maktförskjutningen till Moderaterna. Centern fick till exempel en IT-minister, men det är oklart vad denna minister ska göra annat än att twittra och hålla tal om internets förträfflighet.
En tydlig konsekvens av regeringsombildningen är att Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna pressats in på var sitt fackdepartement och mer och mer kommit att likna enfrågepartier. Utrymmet för dem att locka till sig nya väljare minskar därmed ytterligare.
I en intervju i tisdagens SvD säger Centerledaren Maud Olofsson att det är ”så skönt” att hon numera slipper hantera de statliga bolagen. Det är en häpnadsväckande inställning hos en partiledare, men symtomatiskt för hur C, FP ch KD kommit att undandra sig ansvar för de stora samhällsfrågorna.
För alliansens fortlevnad är utvecklingen illavarslande, och mest oroande är att Moderaterna börjat behandla de mindre partierna som kusiner från landet. Samtidigt ligger agerandet i linje med Fredrik Reinfeldts uttalade ambition att Moderaterna ska bli ”samhällsbärande”. Den som är samhällsbärande har uppenbart höga tankar om sin egen förmåga och vill rimligtvis ta ansvar för helheten.
Det är begripligt att Moderaterna efter höstens succéval ville få ett större genomslag i regeringsarbetet, men om ett samarbete ska hålla långsiktigt kan inte den som är mycket stark ständigt markera sin styrka mot de svagare. Utan den borgerliga alliansen hade Fredrik Reinfeldt aldrig kunnat bli statsminister och utan stödet från de andra borgerliga partierna hade Moderaterna aldrig sprungit om Socialdemokraterna.
Ändå visar M oroande tecken på att utvecklas till ett maktparti – Socialdemokraternas tidigare paradgren – vars främsta idé är att samla makt och ansvar omkring sig.
Om trenden håller i sig kommer den borgerliga alliansen förr eller senare att spricka. Det vore inte bra för Sverige.