Alfredo Pérez Rubalcaba har nog försökt, men låtit alltmer uppgiven. Han är kandidat till premiärministerposten för det regerande spanska socialistpartiet PSOE och har 22 procents arbetslöshet att försvara. Fem miljoner utan jobb, är den enda paroll oppositionsledaren Mariano Rajoy har behövt.

Resten av Sydeuropa har redan bytt regering. I dag, söndag, är det Spaniens tur. Det borgerliga Partido Popular (PP) har i opinionsmätningarna haft ett försprång på 15 procentenheter. Inte blev det lättare för PSOE under veckan när obligationsräntorna pendlade kring 7 procent, samma nivå som Irland och Portugal hade när de tvingades be om nödlån från EU och IMF.

Rajoy är en rätt träig figur som tidigare förlorat två val. Nu leder krisen kampanjen åt honom, och han har sagt så lite som möjligt om vad PP skulle ändra på.

Socialisternas facit är dock minst sagt blandat. Under många år red Spanien på en kraftigt expanderande bygg- och fastighetssektor. Regeringen var inte ensam om att blunda för riskerna, men när väl finanskrisen spräckte bubblan var den första reaktionen förnekelse. I maj förra året, med ett budgetunderskott på 11 procent av BNP, tvingades PSOE att slå full back.

Regeringen sänkte lönerna i offentliga sektorn, skar i statsutgifterna och höjde momsen. Strukturreformer av pensionssystem och arbetsmarknad dröjde däremot, på grund av rädsla för vännerna i fackföreningsrörelsen. Också för banksystemet dröjde åtgärderna, och där är många balansräkningar förgiftade av osäljbara tomter och hus. Ytterligare en miljon spanjorer med bolån hotas av vräkning.

Krisen skapades inte av regeringen, men väljarna är trötta på arbetslöshet och svångrem. Frågan är därför både vad PP tänker göra och vilket mandat partiet får.

Spaniens tudelade arbetsmarknad är ett problem oavsett konjunktur. Uppsägningar är fortfarande absurt dyra för företagen, vilket ger en väldig klyfta mellan närmast livstidsanställda och dem med ständiga korttidskontrakt. Samtidigt gav kollektivavtalssystemet, med rötter i Francotiden, löneökningar på 3 procent samtidigt som ekonomin krympte med lika mycket.

Rajoy har lite diffust lovat att spara på allt – utom pensioner. Byråkratin ska också minska, till exempel hindren för att starta företag, och det låter rätt. För båda dessa områden begränsas dock utrymmet för centralregeringen i Madrid av de långtgående befogenheter regionerna har när det gäller budget och regelverk.

Precis som i övriga Sydeuropa är produktivitet en svaghet. Helst ska nu åtstramningarna anpassas så att de stöder i stället för kväver tillväxten, som i dag är noll. Den ekvationen har varit svår att få ihop på fler ställen i Europa.

Landet har också fördelar. Före krisen gick statsfinanserna med överskott, och statsskulden är fortfarande bara 67 procent (mot 87 i Frankrike och 121 i Italien). Den politiska nivån har efter demokratins genombrott på 70-talet inte fungerat klanderfritt, men ändå varit överlägsen berlusconismen.

Dessvärre litar inte finansmarknaderna på Spaniens förmåga att klara både lån och jobb. Rajoy har snäva ramar för vad som går att uträtta, även förutsatt att PP har en plan.