Malmö har blivit en symbol för hatbrott och antisemitism. Men nu förs i alla fall ett samtal. Kanske, eller kanske inte, kan staden återupprätta sitt rykte.
I veckan har Malmö återigen stått i centrum för debatten om antisemitism.
Staden fick besök av Simon Wiesenthal-centret, en stridbar judisk organisation som bland annat arbetar mot antisemitism och hatbrott. Efter ett möte med kommunstyrelsens socialdemokratiske ordförande Ilmar Reepalu konstaterade en Wisenthalrepresentant att situationen i Malmö är ”oacceptabel” och att något måste ske omedelbart.
Dagarna efter mötet såg det ändå ganska ljust ut. Ilmar Reepalu satte ned den tidigare så vingliga klacken och slog fast att ”varenda jude som känner sig ängslig och rädd är en för mycket – det är fullständigt oacceptabelt”. Detta alltså sagt av samme Reepalu som tidigare haft märkligt svårt att ta rakt avstånd från antisemitismen och i stället snubblat runt bland formuleringar om de malmöitiska judarnas eventuella ansvar för händelser i Mellanöstern. Kommunstyrelsens ordförande har med sina klavertramp snarare piskat på stämningen än lugnat ned den.
Dessa stämningar har florerat länge. Sydsvenskans reporter Niklas Orrenius skrev i november ett skakande reportage om rabbinen Shneur Kesselman, ”Malmöbon som inte kan röra sig fritt”. På sex år hade Kesselman ett sjuttiotal gånger drabbats av vad som i många fall kan beskrivas som rent judehat; han har fått saker kastade på sig, bespottats och hört slagord som ”Fucking jude” och ”Support Hitler”.
En grupp judiska barn på läger i Höllviken strax söder om Malmö trakasserades med äggkastning och ”Heil Hitler”-bröl. Och en manifestation i samband med Gazakriget angreps med så mycket raseri och våld att deltagarna, många överlevare av Förintelsen, tvingades fly. Flytt har också flera judiska Malmöfamiljer gjort, delvis på grund av att de känner sig otrygga i staden.
Men det är fel att säga att kommunen suttit med armarna i kors. För ett år sedan instiftades projektet Dialogforum, som ska motarbeta etnisk och religiös diskriminering, antisemitism, islamofobi och antiziganism. Sex av Malmös tio stadsdelar har anslutit sig under parollen ”Vi är alla Malmöbor”. En stor konferens ska hållas i staden i april med deltagande av bland andra Israels Sverigeambassadör Benny Dagan och Salah Abdel Shafi, PLO:s generaldelegat i Tyskland.
Wiesenthalcentret tycks dock inte ha imponerats vare sig av detta eller Ilmar Reepalus klargörande efter mötet. I ett brev som blev känt i fredags riktar Shimon Samuels, ansvarig för centrets internationella relationer, nya anklagelser mot Reepalu. Enligt uppgifter i Sydsvenskan handlar det om arrogans, lögner och nya antisemitiska uttalanden.
Ilmar Reepalu tvår sina händer och säger sig ha fått nog. Han menar att det är Wiesenthalcentret som inte förmår skilja kritik av staten Israel från judefientlighet.
Brevet avslutas med en formulering om att den varning för judar att besöka Malmö som centret tidigare utfärdade kommer att kvarstå om Reepalu inte ”på allvar” tar tag i frågorna. Reepalu kontrar med att han aldrig kommer att sluta att kritisera staten Israels övergrepp. Och så var då Malmö tillbaka på ruta ett.
Så här kan det inte fortsatta.
Det är mycket möjligt att Wiesenthalcentret i några avseenden överreagerar. Men reaktionerna måste ses mot en reell antisemitisk verklighet. Samtidigt är det förvånande att Ilmar Reepalu inte tycks kunna kunna föra ett samtal utan att på något sätt halka in på klassiska antisemitiska språkliga markörer.
Om alla fadäser handlar om att Ilmar Reepalu är okunnig om det antisemitiska bildspråket borde han för det första kunna hitta någon som bildar honom. För det andra oförblommerat be om ursäkt för att han spelat på strängar han inte känt till.