Maratonmötet mellan Cypern och euroområdets finansministrar var motsatsen till ett vänskapligt samkväm. President Nikos Anastasiades ska ha hotat både med att avgå och att dra sitt land ur valutaunionen. Alla deltagare lär ha varit medvetna om vad ett misslyckande att nå en uppgörelse hade inneburit: sammanbrott för de cypriotiska bankerna och statsbankrutt.
Till slut var EU:s och IMF:s räddningslån på 10 miljarder euro ändå klart. I gengäld ska Cypern vända upp och ned på och slakta sin största industri, finanssektorn. Den näst viktigaste banken Laiki splittras i en ”god” del som slås ihop med den större Bank of Cyprus, och en ”dålig” som avvecklas.
Bankernas aktie- och obligationsägare blir av med sina investeringar. Kontotillgångar över 100.000 euro, gränsen för den europeiska insättningsgarantin, fryses för att sedan slussas in i den allmänna krissaneringen. Förmögna bankkunder står inför förluster på 30–40 procent av sitt kapital, kanske rubbet.
Hela processen har gett dålig smak i munnen. Cyperns regering ville skydda rika investerare bättre, eftersom de är grunden för landets affärsidé. Det medverkade till den olycksaliga överenskommelsen med EU om att alla bankkonton skulle kapas med en engångsskatt. Oavsett hur idén uppstod betydde det ett grundskott mot insättningsgarantin. Inget lands småsparare kan längre vara säkra på att vara immuna mot höga potentaters beslut. Eller behandlas mäktiga EU-länders medborgare varligare än mindre medlemmars?
Andra invändningar tillkommer. EU har förvisso kritiserat misstänkt pengatvätt och den övertunga banksektorn på Cypern. Men problemet är inte nytt. Utvecklingen mot finansparadis började på 70-talet och förstärktes efter Sovjetunionens upplösning för 20 år sedan, när nyrika ryssar sökte sig utomlands. Cypern släpptes glatt in i EU 2004 och euron 2008 utan att några särskilda åtgärder vidtogs.
Och det var när EU och IMF tvingade fram en nedskrivning av Greklands skulder som Cypern och dess banker hamnade i knipa.
Eftersom cypriotiska banker har levt på insatta sparmedel, inte obligationer, finns inga andra pengar att ta till räddningsexpeditionen. Insättningsgarantin gäller naturligtvis också bara upp till 100 000 euro, och det finns en logik i att inte som brukligt låta europeiska skattebetalare ta hela notan för kapsejsande banker.
Få tycker synd om ryska miljardärer och ingen gråter över om maffiabossar förlorar eventuella tillgångar på Cypern. Men även om det finns skäl att tro att det finns högar av svarta pengar gömda här verkar ingen riktigt veta. I stället dras alla ryssar över en kam som ohederliga fifflare.
Utan tvivel är banksektorn tyngre än Cypern kan bära. President Anastasiades och andra av öns politiker har inte direkt övertrumfat EU i konstruktivitet. Slutresultatet blir ändå att landets viktigaste näring stryps. Att ha sina pengar på ett bankkonto i Nicosia är en uppenbar risk. Och kapitalflykten blir oundviklig när bankerna väl öppnar igen – vilka utländska medborgare och företag litar i fortsättningen på att deras pengar är trygga?
Vad Cypern ska ägna sig åt i stället är suddigt. Finanskrisen har obönhörligen avslöjat bristande konkurrenskraft och produktivitet i alla Medelhavsländer, från Grekland till Italien. Nya exportindustrier växer inte upp på Cypern i morgon. Vad som väntar är hårda åtstramningar, en intern devalvering med lönesänkningar och en långvarig ekonomisk pina. Inte bara ryssar utan även inhemska företagare drabbas av den ordinerade medicinen. Nödlånet från EU-IMF ökar statsskulden till 140 procent av BNP.
Sociala spänningar på Cypern läggs till dem i Grekland, och hur den politiska villervallan i Italien slutar är obekant. Klyftan växer mellan norr och söder i EU. Varken Tyskland eller Bryssel har tagit några popularitetspoäng på detta kriskapitel. Cypern må svara för en obetydlig andel av eurozonens BNP, men symboliserar Europas fortsatta bekymmer.