I går presenterades en ny modell för att pröva rätten till sjukpenning. Inte heller denna gång lär alla bli nöjda. Men förhoppningsvis framstår besluten som mer begripliga.
Regeringens arbete med att lappa hålen i sjukförsäkringsnätet går vidare. I går presenterade socialförsäkringsminister Ulf Kristersson tillsammans med projektledaren Jan Larsson från Försäkringskassan en modell för hur prövningarna kan bli bättre.
En försöksomgång bland några av dem som varit sjukskrivna i 180 dagar drar i gång redan nästan månad. Den mest genomgripande förändringen är att den försäkrade själv får skatta sin arbetsförmåga enligt en formaliserad mall. Hon får redogöra för sådant hon tycker är väsentligt men som kanske inte har någon plats i det medicinska underlaget. Formuläret ska också spegla individens inställning till arbete och omställning – den faktor som kan vara den mest avgörande för om en människa kommer tillbaka i arbete eller inte.
Regler är regler och lagar är lagar. Det är inte individen som avgör rätten till sjukpenning. Det är den ena sidan. Den andra är att det är mer fruktbart att arbeta med människor än mot människor. Om det finns utrymme för diskussion och samsyn är förstås det att föredra framför trist paragrafplädering och allmän uppläxning.
Nytt är också att det är läkare utbildade i försäkringsmedicin som går in och utifrån självrapporten och befintligt medicinskt underlag bedömer arbetsförmågan. Vid behov kan undersökningen kompletteras med utlåtande från sjukgymnast, arbetsterapeut eller psykolog.
Läkarkåren har under den svenska sjukskrivningsboomen både varit en del av problemet och en del av lösningen. Bedömningen har ibland mer berott på vilken läkare patienten träffar än vad hon söker för. Alla sjukskrivna kan varken under eller efter denna första försöksomgång bli undersökta av specialutbildade läkare. Därför måste utbildningsinsatserna stärkas över lag.
Begreppet arbetsförmåga har diskuterats länge. Vad som är en reguljär arbetsmarknad likaså. Under sommaren röstade Sverigedemokraterna med stöd av de rödgröna igenom en skrivning om att arbetsförmågan ska prövas mot ”normalt förekommande arbete” i stället för – som det hette då – ”den reguljära arbetsmarknaden” (DN 20/6). Försäkringskassan konstaterade redan i sitt remissvar att myndigheten inte kunde se att denna ändrade formulering skulle betyda någonting.
Gårdagens rapport måste rimligen vara en nesa för den samlade oppositionen, då Försäkringskassan helt valt att strunta i den ordföljd som under så drastiska former klubbades igenom.
Nu klassificeras efter amerikansk förebild 974 yrkesområden, utifrån betydelsen av 52 förmågor som speglar förutsättningarna att klara arbetsuppgifterna. Det låter som en modell från ett byråkratiskt helvete, men kanske är denna kategorisering mer lätthanterlig än den låter. Tanken är sedan att den försäkrades arbetsförmågeprofil ska jämföras med de förutsättningar som mejslas fram.
I det här läget bör man vara försiktig med att sia om hur försöket i slutändan kommer att fungera. Det man däremot kan säga är att Kristersson & Larsson tänkt rätt. Den försäkrade ges en formaliserad rätt att ge sin bild av saken, och den sjukskrivande läkaren med alla undersökningssvar sin. Allt detta vägs sedan samman av en särskilt utbildade läkare som också undersöker patienten innan underlaget skickas till Försäkringskassan.
Rättssäkerheten ökar, men frågan är om inte alla färdiga mallar och formulär också ökar den byråkratiska fyrkantigheten.
Detta är de två ytterligheterna mellan vilka en mänsklig och förutsägbar sjukförsäkring står. Försöket ger oss förhoppningsvis en indikation på om avvägningen är den rätta. Eller åtminstone rimlig.