Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Markera hårt mot slöjan, Löfven

Inga avtal utan slöja. EU- och handelsminister Ann Linde och den iranske viceordföranden för kvinno- och familjefrågor Shahindokht Molaverdi.
Inga avtal utan slöja. EU- och handelsminister Ann Linde och den iranske viceordföranden för kvinno- och familjefrågor Shahindokht Molaverdi. Foto: Ebrahim Noroozi/AP

DN 14/2 2017. Regeringen måste med kraft protestera mot förtryck av kvinnor. Att bryta diplomatiska protokoll är dock ett dåligt sätt.

Säga vad man vill om fenomenet slöja, det bringar inte fram det bästa hos samtidens debattörer.

I helgen gick debattvågorna höga på sociala medier. Bilder hade kablats ut från regeringsbesöket i Iran där de svenska kvinnliga deltagarna, bland andra handelsminister Ann Linde, bar slöja.

Två grupper kunde snabbt urskiljas. Å ena sidan de som tyckte att de svenska ministrarna borde ha markerat mot förtryck av kvinnor genom att vägra täcka håret. "Bilder på svenska kvinnliga ministrar i slöja, symbol för kvinnoförtryck, kan användas i iranska regimens syften", skrev till exempel Liberalernas ledare Jan Björklund på Twitter. Dessa debattörer spred gärna foton av kvinnliga politiker på statsbesök utan slöja, som för att visa att ett annat handlingsalternativ vore möjligt.

Problemet var att ingen av bilderna kom från Iran, där slöjlag gäller.

Å andra sidan fanns en uppsjö kommentatorer, främst på S-sidan, som inte ansåg att politiker som Björklund skulle ha synpunkter på hur ministrarna skulle klä sig – det var ett slags "förtryck" som närmast kunde jämställas med det iranska.

Problemet var att dessa debattörer i sin iver att försvara regeringens agerande ibland närmast gled över i relativiserande av det iranska slöjtvånget. "Man ska ta seden dit man kommer" var ett vanligt argument, och det visades bilder på Fredrik Reinfeldt i den judiska huvudbonaden kippa och en Michelle Obama i huvudduk hos påven.

Men det är förstås artskillnad, inte gradskillnad, mellan religiösa klädregler som är frivilliga och de som inte är det. Ingen skulle med våld tvinga på Reinfeldt en kippa, ingen skulle ha piskat Michelle Obama om hon tog av sig slöjan. För kvinnorna i Iran, och deras systrar i många islamistiska länder och patriarkala kulturer, finns inget val. Det är ofta slöja eller döden.

Men plagget tycks som sagt locka fram de sämsta argumenten. Det är obegripligt, men tyvärr inte ovanligt, att debattörer jämställer tvånget att klä på sig slöja med en kulturell press på "västerländska" kvinnor att klä av sig i olika sammanhang. Som om det vore vanligt att någon dödas av sin släkt i samförstånd för att de vägrat visa sig i bikini på stranden. Som om det fanns västliga kulturer där kvinnor med lagens medgivande pryglas och stenas för att de haft för många plagg på sig.

 Vuxna kvinnor ska inte med våld eller hot tvingas att bära vissa plagg. Så enkelt är det.

Det är samma sorts argumentation som, i ivern att visa att västlig frihet minsann är lika förkastlig som religiöst och kulturellt förtryck, gärna jämställer kvinnlig könsstympning med intimkirurgi. Men ingen förälder i väst klipper bort blygdläpparna och klitoris på sin nyfödda flicka för att hon ska se mer moderiktig ut. Att myndiga kvinnor väljer kirurgi kan man ha olika åsikter om, men jämförelsen blir absurd.

Slöjans förespråkare legitimerar gärna sin position genom att tala om västerländsk blick och kolonialism. Det är ett sätt att grumla diskussionen och försvara det oförsvarbara. Skulle alla de feminister i den muslimska världen som med risk för sitt liv kämpar mot slöjtvång vara kolonialistiskt anfäktade?

Vuxna kvinnor ska inte med våld eller hot tvingas att bära vissa plagg. Så enkelt är det.

Vad borde regeringen då ha gjort under sitt besök i Teheran? Markerat motstånd genom att låta de kvinnliga deltagarna gå med bart huvud? Då hade det inte blivit några avtal, ingen dialog, med stor sannolikhet inget besök alls. Trots allt tror vi på betydelsen av handel, samtal och utbyte. Vi tror på att även rigida samhällen kan förändras om än långsamt. Vill man få till stånd möten över gränserna måste de diplomatiska protokollen följas, oavsett om man gillar dem eller inte.

Däremot finns gott om andra forum där regeringen Löfven kan, och måste, visa sin avsky mot den könsapartheid som präglar samhällen som Iran. Många organisationer behöver pengar, många aktivister är i behov av moraliskt och högljutt stöd. Sverige och vår feministiska regering får aldrig gömma sig bakom relativistiska floskler när det gäller kampen mot det förtryck som – bland mycket annat – förvägrar kvinnor rätten att klä och röra sig fritt.

Även på hemmaplan finns ofantligt mycket mer att göra, inte minst vad gäller de "förortskalifat" som brer ut sig och där kvinnor hålls tillbaka av lokala patriarker och fundamentalister. Om regeringen lyckas bryta det framväxande religiösa och sexistiska förtrycket, och dessutom blir en pålitlig partner för feminister i länder där kvinnans rätt förtrampas, kommer säkert ministrarnas slöjbärande i Teheran snart att vara glömt.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.