Världen ser ut som den gör och Sverige har
idrottsutbyte med de stater som finns. Någon
annan princip går inte att ha.
I morgon slås den första serven i Davis Cup-tennisen mot Israel i Malmö. Och tur är väl det.
Det är i och för sig så att idrott och politik hör ihop, hur mycket vi än må önska att motsatsen var fallet. Länder använder idrotten i politiska syften, vissa möten orsakar kontroverser och att vara arrangör för ett stort evenemang ger politiska pluspoäng i den inhemska opinionens ögon.
Det är också så att bojkotter kan ha sitt värde, förutsatt att de används på rätt nivå. Beslutet att inte låta apartheidstaten Sydafrika delta i det internationella idrottsutbytet sägs exempelvis ha tagit vanliga, vita sydafrikaner hårdare än de ekonomiska sanktioner som också var i kraft mot landet.
Så snart det börjar handla om enstaka evenemang eller matcher blir det mer komplicerat. Inför OS i Peking förra sommaren hördes exempelvis röster om att idrottare borde stanna hemma.
Det har skett förr – i Moskva 1980 och i Los Angeles 1984 – men dylika bojkotter når sällan sitt syfte. Vad hade hänt om idrottsmän och kvinnor uteblivit från Peking? Hade den kinesiska regimens respekt för de mänskliga rättigheterna stärkts? Hade Kina påbörjat en demokratisering? Knappast. Den troliga utvecklingen hade varit den motsatta.
Felet begicks när Peking tilldelades värdskapet, inte när häcklöpare, brottare, kanotister och andra åkte dit.
Nu gäller det emellertid inte OS eller en total bojkott av ett land. Nu gäller det en tennismatch mot Israel, och den som fattat ett beslut om att inte genomföra matchen hade försatt sig i ett omöjligt läge. Vi må ha vilka synpunkter som helst på Israels politik och uppträdande, men världen ser ut som den gör och Sverige har idrottsutbyte med de stater som finns. Någon annan princip går inte att ha. Det är ogörligt att ha en grundlig analys av det politiska läget inför varje möte i varje sport.
Tänk tanken att Sverige lottats i samma kvalgrupp som Israel inför VM i fotboll. Skulle Sverige vägra delta? Om Sverige ändå spelat, och vunnit gruppen, vilka länder skulle vi då kunna tänka oss att möta på plats i VM-turneringen? Kina? Zimbabwe? Iran? Sudan?
Sverige har spelat fotboll mot Saudiarabien. Landslaget deltog i slutspelet i juntans Argentina 1978. Den svenska OS-truppen åkte till diktaturen Sovjet-unionen 1980. Sverige mötte Kuba i handbolls-VM tidigare i år.
För några år sedan var dessutom det nordkoreanska damlandslaget i fotboll på besök i Sverige. Matchen på Hofvallen i Östersund, som Sverige vann med 1–0 efter mål av Hanna Ljungberg, drog hela 3 287 åskådare. Då hördes inga massiva protester. Då verkade ingen bry sig om att Nordkorea är en hård och sluten diktatur eller att landet är ett uppenbart hot mot freden och säkerheten i regionen.
När det specifikt gäller Israel är det inte första gången våra länder möts i olika sammanhang. Fotbollslaget Maccabi Haifa har exempelvis varit på besök på Malmö stadion, inte långt från Baltiska hallen, utan att orsaka några massdemonstrationer.
Nej, tur att spelet kan starta. Det håller inte att stoppa en match mot Israel och samtidigt ha idrottsutbyte med världens brutala diktaturer.
DN