Fredrik Reinfeldt var bland vänner när han på lördagen äntrade scenen i Karlstad på Moderaternas Sverigemöte. I publiken fanns de kommunal- och landsaktiva partikamrater som stått bredvid honom från början när det mullrat från gammelmoderat håll. Nu har kritiken mojnat. En liten pust på DN Debatt i fredags från borgerliga debattörer om mer idéutveckling är det mesta av intern kritik som uppmätts på länge. Ingenting biter så bra på intern kritik som höga opinionssiffror och valvinster.  

Så har det för moderatledaren och statsministern sett ut ett bra tag nu. Det som är nytt för detta kommun- och landstingsmöte jämfört med tidigare år är Socialdemokraternas nya partiledare.

Redan när valberedningen presenterade Håkan Juholt som partiledarkandidat – och när den första chocken lagt sig – hördes elaka tungor viska om att Moderaterna själva knappast kunde ha gjort ett bättre val. Situationen blev inte precis bättre, för Socialdemokraternas del, när Juholt började framträda som partiledare. Ännu mindre när det stod klart att han i hög grad plockat ihop sitt vinnande lag bland dem som under decennier nött reservbänken i partiet. Den konturlöse och mediokre icke-ekonomen Tommy Waidelich sattes in för att matcha Anders Borg. Det blev lite som Snoddas mot Zlatan.

När man som Håkan Juholt premierar personer som har få eller inga karriäralternativ utanför politiken får man lojaliteten på köpet. Men ingen ledare mår bra av att omge sig med jasägare. Eller med personer som i efterhand får försöka förklara orimliga och ogenomtänkta populistiska utspel. Som nu till exempel med Håkan Juholts inlägg i Libyendebatten.

Fredrik Reinfeldt och de andra partiledarna inom borgerligheten har hittills lugnt kunnat luta sig tillbaka. Inför ett så felstämt solospel kan inte ens lojala partivänner stå tysta. Och medan namnkunniga socialdemokrater som Jan Eliasson, Jan Nygren och Jytte Guteland öppet kritiserar Juholts utspel, tvingas Urban Ahlin och Carin Jämtin – med mindre lyckat resultat – försvara det.

Det har sagts tidigare men förtjänar att sägas igen: Det är inte regeringen som är viktigast i det demokratiska systemet. Det är oppositionen.

Och för att en opposition ska fungera krävs att den framstår som ett trovärdigt regeringsalternativ. För Håkan Juholts del återstår en del arbete innan han når dit.

Situationen är i förlängningen inte bra för väljarna, men faktiskt heller inte för Moderaterna. Statsministern kunde vid talet i Karlstad kosta på sig att undvika vissa svåra – men viktiga – framtidsfrågor. Som till exempel den om vad man ska göra för att få fler invandrare i sysselsättning, eftersom de förändringar som hittills genomförts inte räcker och eftersom vi riskerar att få ett tudelat land. I den mån oppositionen ens nämndes var det genom att göra sig lustig över de ovanligt många grodor som hoppat ur diverse röda munnar denna vår.  

Väljarnas vägar är dock outgrundliga. Och det är på tok för tidigt att räkna ut Juholt och hans gäng. Om två veckor väljer Miljöpartiet nya språkrör. En av dem blir den mediebegåvade Gustav Fridolin. Bakom Vänsterpartiets Lars Ohly står personer som sannolikt också skulle kunna rita om den maktpolitiska röd-gröna kartan om de fick chansen. Opposition lär regeringen få. Frågan är bara från vilket håll och i vilken form.

Fram till dess bör Moderaterna beakta devisen att högmod ofta går före fall. Regeringen har mycket att vara stolt över, men måste samtidigt inse att människor inte röstar av tacksamhet över det som varit utan utifrån ett hopp och en idé om vart vi är på väg.