Hög utbildningsnivå, god tillgång på kapital och stora forskningsresurser. Sverige har alla möjligheter att bli ett mecka för snabbväxande företag. Men regeringen har vaknat sent.
Alliansen har lagt mycket energi på att upprätthålla stabila statsfinanser, sänka inkomstskatter och stimulera inhemska tjänstesektorer med rot- och rutavdrag.
Men först nu är en innovationsstrategi för att få fler snabbväxande internationellt gångbara företag på gång. Även om regeringen hittar rätt åtgärder blir det svårt att märka något resultat av dem under innevarande mandatperiod.
Sverige står starkt i en jämförelse när det gäller förutsättningar för ett konkurrenskraftigt näringsliv. Näringsdepartementet och ansvariga ministern Maud Olofsson (C) kan i rapporten Sveriges företagande och konkurrenskraft visa att Sverige befinner sig i toppen när det gäller faktorer som utbildning, tillgång till riskkapital och resurser som läggs på forskning och utveckling.
Med avregleringar som gynnat entreprenörskap – exempelvis inom telekomområdet – har Sverige lyckats återfå positionen som ett tillväxtland. Och det under ett decennium som präglades av accelererande globalisering.
Men för att upprätthålla och förbättra den ställningen behöver innovations- och företagsklimatet förbättras ytterligare. Utväxlingen av satsningarna på forskning och utveckling är inte tillräckligt bra.
Räknat i export av kunskapsintensiva tjänster och högteknologiska produkter hamnar Sverige i mellanskiktet. Antalet nya företag är inte heller imponerande. Statistiken tyder på att andelen företag som växer snabbt, räknat i antal anställda och i omsättning, är större i Sverige än i flera närliggande europeiska länder.
Bilden av att tillgången på riskkapital är god kan också lätt leda vilse. Det viktiga är att pengarna hittar rätt.
Statligt kapital har inte övertygat när det gäller att lyckas pricka investeringar i framgångsrika innovationsföretag. Kapital som rika privatpersoner, affärsänglar, investerar direkt i företag finns inte med i statistiken.
Många gånger är det kompetens för hur produkter och tjänster ska kommersialiseras som saknas. Universitet och högskolor har en nyckelroll i att skapa en kritisk massa av personer som utöver kapital kan bidra med den kunskapen.
Väsentligt är också att Sverige inte tappar sin starka ställning inom utbildningsområdet. Sjunker de genomsnittliga kunskaperna från elever som lämnar grund- och gymnasieskola alltför lågt spelar det liten roll hur många högskolor som byggs. Den misslyckade integrationen av flyktinginvandrare i arbetsmarknaden är också allvarlig.
Det finns andra varningssignaler att ta på allvar, från politiskt håll. De senaste decennierna har näringslivsdebatten lyfts högt upp på agendan av politiker ur de flesta läger.
Företagare har beskrivits som hjältar och ordet entreprenör har fått en positiv klang. Maud Olofsson och Mona Sahlin är kanske båda kända för att vara bättre på att tala än på att genomföra. Men inställningen har det inte varit fel på.
Tyvärr hörs Socialdemokraternas nye partiledare Håkan Juholt mest använda ord som avreglering, vd, marknad och kund i negativa sammanhang. Det kan stå välfärden dyrt.