En del suckar uttråkat och tänker att parterna bara spelar sina roller. Dessvärre är den fackliga argumentationen både verklighetsfrånvänd och riskabel.
Metallbasen Stefan Löfven har hela hösten förklarat att Sverige inte har några ekonomiska problem och att löneutrymmet är väl tilltaget. Tiderna är inte tillnärmelsevis så dåliga som arbetsgivarna påstår, sa han också när medlarbudet avvisades. Cecilia Fahlberg, ordförande för Unionen, fyllde på med att den inhemska avtalsrörelsen inte hade något med den europeiska skuldkrisen att göra; tvärtom ”består och ökar” den goda lönsamheten i svenska företag.
Härliga nyheter, förstås. Om bara alla kunde vara så sorglösa.
Avtalsrörelsen 2007 utspelades under våren, när stark högkonjunktur ännu rådde. Lönerna höjdes rejält. När krisen slog till senare under året och särskilt efter Lehmankraschen 2008 blev korrigeringar nödvändiga, som innebar minskad arbetstid och sänkt lön. Det är förståeligt att det blev fel 2007. Men den ursäkten finns inte nu.
Visserligen redovisade SCB en BNP-ökning tredje kvartalet på hela 4,6 procent. Samtidigt är alla teckentydare överens om att ekonomin nu tvärbromsar, och att tillväxten 2012 sjunker drastiskt. Ju senare prognoserna kommit, desto lägre har de landat: Svenskt Näringsliv plus 0,2 procent, torsdagens prognos från Nordea sa rätt och slätt noll.
Även LO-ekonomerna, som i våras trodde på 3 procents tillväxt 2012, skriver nästa vecka ned siffran till 1 procent (DI 1/12).
Vem som helst kan konstatera att extrem osäkerhet råder i omvärlden. Skuldkrisen rasar i euroområdet. Åtskilliga undrar om den gemensamma valutan ens överlever. Hur det påverkar Sverige står ännu skrivet i stjärnorna, men mörka åskmoln skymmer. Lejonparten av svensk export går till Europa. Men industrifacken antingen blundar eller har bestämt sig för att det inte har någon betydelse.
Det är sant att Sverige hittills har klarat den globala finanskrisen relativt väl. Lika sant är att åren 2009–10 gav reallönehöjningar på totalt runt 5 procent, trots krisavtalen. Några skäl till facklig revanschism föreligger knappast.
LO hävdar att lönepåslag behövs i en lågkonjunktur för att hålla uppe konsumtionen (hur låter det i goda tider?). Men dels är det inte säkert att pengarna används till köp av varor och tjänster, dels måste företagen betala. Om det tvingar fram varsel dämpas i stället konsumtionen.
Nyligen slutna avtal i Tyskland och Finland ligger under det svenska medlarbudet. Att staten, näringslivet och fackföreningarna i Tyskland under 2000-talet samarbetade för att stärka konkurrenskraften är huvudskälet till att landet i dag står så starkt. Löneökningarna hölls tillbaka, men den tyska arbetslösheten ligger i dag långt under förkrisnivån.
Grekland upplevde en ny generalstrejk på torsdagen. Där har facket ägnat de senaste två åren åt att säga nej till alla försök att sanera ekonomin, trots det förfärande statliga skuldberget. Fram till krisen utklassade löneökningarna i hela Sydeuropa de tyska.
Fackets uppgift må vara att värna löntagarnas intressen, men det har skett på ett klokare sätt i Tyskland än vid Medelhavet.
Säkert känner LO-förbunden i Sverige i tider av vikande medlemstal också ett behov av att bevisa sin relevans. När jobbskatteavdrag ger folk mer pengar i plånboken måste muskler spännas även i avtalsrörelser. Men facket har också ett ansvar om deras lönekrav minskar arbetslösas chans att få jobb. Veckans uppgörelse om avtalsförsäkringar är ett exempel på att parterna kan få andra saker gjorda.
Från och med i går råder avtalslöst tillstånd. Konflikter och strejker vore det sämsta tänkbara i ett oroligt läge. Osäkerheten talar för både medlarbudet och en kort avtalsperiod.