Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

May lever på Labour

Illustration: Magnus Bard

DN 31/5 2017. Om misstaget berodde på övermod eller hjärnsläpp får historikerna grubbla över. Det tog i alla fall bara fyra dagar för premiärminister Theresa May att backa från den stora nyheten i konservativa Tories manifest inför valet om en vecka.

Meningen var att introducera en ny modell för äldrevården. Kostnader skulle dras från dödsboet, om det översteg ett värde av 100.000 pund. Teoretiskt var det ett sätt att låta rika gamlingar bidra mer till ett system med svåra finansieringsproblem. Haken var att det såg ut som ett lotteri: arvingar skulle tjäna på en tidig bortgång i hjärtinfarkt, medan barn till långvarigt senila föräldrar fick betala dyrt. ”Demensskatten” var född.

Eftertanke är av nöden i frågor om liv och död, och detta var illa genomtänkt. May har gjort fler plötsliga reträtter. Nu vägrade hon erkänna att hon gjort en helomvändning. Hon hade lutat sig mot ett litet kotteri rådgivare, medan tunga ministrar inget visste. Hela saken visade svagheter i det starka ledarskap premiärministern går till val på.

May har andra styrkor. Hennes hantering av terrordådet i Manchester har egentligen ingen klagat på. Men Tories stora ledning över Labouroppositionen har krympt.

Med det sagt: försprånget är fortfarande runt 10 procentenheter. Opinionsmätningar brukar underskatta Tories. Och Labours relativa uppgång vilar på unga och soffliggare, två grupper som inte säkert masar sig i väg på valdagen.

Labourledaren Jeremy Corbyn har gjort bättre ifrån sig än väntat, men är ändå en av Tories stora tillgångar. Det klassiska partiet har kapats av yttervänstern, och valmanifestet är det mest socialistiska sedan ökenvandringen på 80-talet. Skatterna ska höjas för företag och rika, och pengarna ska räcka till mer bidrag, en svällande offentlig sektor och förstatliganden. Balansräkningen går inte ihop, men det har aldrig bekymrat Corbyn.

Han har försökt städa undan sina mest extrema utrikespolitiska ståndpunkter, som omfamningen av IRA och Kuba, men tycker att det mesta är västvärldens fel. Tories lär inte försumma något tillfälle att påpeka det.

Brexit är både temat för kampanjen och inte. Utträdet ur EU bestämmer formerna för de närmaste åren, men väljarna får inte höra om kommande uppoffringar. Liberaldemokraterna för en knackig kampanj som inte ens lockar Europavännerna, som vet att det är kört. För populisterna i Ukip försvann livsuppgiften när britterna röstade ut sig.

Utträdet ur EU bestämmer formerna för de närmaste åren, men väljarna får inte höra om kommande uppoffringar.

May stod på jasidan, men utan entusiasm, och hennes linje har blivit en hård Brexit. Hon tolkade folkomröstningen som en protest mot invandringen, och drog slutsatsen att Storbritannien måste lämna EU:s inre marknad eftersom den fria rörligheten måste bort. Att även detta betingar ett pris viftar hon helst undan.

Ett gammalt löfte är att minska invandringen från i dag kring 300 000 till mindre än en tredjedel. Men även om May skulle stoppa allt inflöde från EU-länder tar hon sig inte ned till ens i närheten av 100 000. Hon har lovat ståtliga frihandelsavtal, post-EU, med Indien och andra som inte lär jubla över spärrar för deras medborgare. Näringslivet är självklart djupt kritiskt, för inte heller högkvalificerade får något frikort. Theresa Mays vision av sitt land utanför EU krockar ofta med verkligheten, och när det gäller invandring mer än annars.

Missnöje med globalisering och etablissemang var en faktor i EU-omröstningen, och May försöker anpassa sig. Med höjda minimilöner och annan triangulering därtill ska hela mittfältet tas i beslag, det som Labour har lämnat. Sådan är också hennes filosofi, hon är socialkonservativ, inte marknadsliberal.

Försöket att hota EU med att göra Storbritannien till ett skatteparadis var aldrig allvarligt menat. Hon visar föga förståelse för näringslivets önskemål om bättre företagsklimat, desto mer för behovet av statliga interventioner. Inte heller detta är särskilt logiskt när landet nu ska blomstra utanför unionen.

Theresa May gjorde sex år som inrikesminister och har aldrig varit så intresserad av ekonomi. Likväl ligger Tories hästlängder före Labour när det gäller förtroendet för hur de brittiska finanserna bör skötas. Och May har en ännu större personlig ledning över Corbyn, trots demensskatten.

Premiärministern har vacklat i valrörelsen, vilket reser frågor om hennes regeringsduglighet. Theresa Mays perspektiv för både Storbritannien och Brexit är diffusa. Men Jeremy Corbyn vore ett betydligt värre val den 8 juni.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.