Huvudledare

Med alliansen för friheten

Stubb pekar ut riktningen. Löfven borde lyssna.
Stubb pekar ut riktningen. Löfven borde lyssna. Foto: Reuters

När statsminister Stefan Löfven på måndagen besökte sin finska kollega Alexander Stubb var det en händelse som såg ut som en tanke. Måhända har grannen några helikoptrar lämpade för ubåtsjakt att låna ut?

Nordiskt försvarssamarbete har blivit en alltmer populär idé. I Löfvens regeringsförklaring fick ”inte minst det svensk-finska” också ett par vänliga ord. Men Stubb beskrev förhoppningsvis vid mötet sin egen inställning, att nordismen nog är bra men inte som surrogat för vad både Sverige och Finland skulle behöva: ett Natomedlemskap.

Andra nära vänner, som Norge och Danmark, drog som bekant för länge sedan den slutsatsen för egen del. De tre baltiska länderna, som också är hållplatser på Löfvens resa, såg till att skaffa sig alliansens ömsesidiga försvarsgarantier så fort de hade vunnit sin frihet. Ty även om Sovjetunionen försvann, gjorde inte Ryssland det.

Ett nytt säkerhetspolitiskt läge har uppstått runt Östersjön. President Vladimir Putin driver sitt land allt längre ned i ett auktoritärt mörker. Den antivästliga retoriken hårdnar, och den militära budgeten växer. Ryskt stridsflyg kränker både svenskt och andra länders territorium, och finns det verkligen en ubåt i Stockholms skärgård krävs det inte mycket fantasi för att gissa dess nationalitet.

Alarmismen bör ha rimliga proportioner. Putin har varken kapacitet eller råd att storma världen. Ukraina är inte ett tecken på att Ryssland tänker anfalla hur som helst överallt, men ändå ett flagrant brott mot den europeiska efterkrigsordning som fastslog att gränser inte ändras med våld.

Löfvens utrymme för att byta Natokurs är givetvis begränsat i en koalition där det i grunden pacifistiska Miljöpartiet ingår. Dessvärre står också gamla socialdemokratiska dogmer i vägen för klarsyn. Regeringsförklaringens ord om att den ”militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl” är en fras utan innehåll, men är likväl fortfarande partiets livslögn.

Neutralitetspolitikkommissionen sa 1994 som det var: Sverige var aldrig neutralt under kalla kriget. I hemlighet samarbetade alla de eviga socialdemokratiska regeringarna med USA och väst, och all försvarsplanering gick ut på att värja sig mot Stormakt Röd.

Redan inträdet i EG på 90-talet gjorde alliansfriheten förlegad. Sverige har varit med i Natosamarbetet Partnerskap för fred i 20 år, deltagit i Natoinsatser från Kosovo till Afghanistan och stått värd för Natoövningar. Och när ryskt flyg förra året övade påskbombning mot Sverige ersatte Natoplan vår helglediga incidentberedskap.

Även för den rödgröna regeringen gäller att Sverige inte ska ”förhålla sig passivt” om ett EU-land eller ett nordiskt land angrips militärt, och att vi förväntar oss samma hjälp. Problemet är att den så kallade solidaritetsförklaringen inte säger något om vem som ska skydda oss och hur. EU är ingen försvarsallians.

Så länge Sverige inte är med i Nato är balterna inte särskilt intresserade av vårt stöd. Sannolikt vore vårt bästa bistånd att upplåta mark (som Gotland) till Nato, med tanke på den svenska hårdvarans aktuella beskedlighet.

Försvarsberedningens rapporter vimlar av argument för att ansluta sig till alliansen. Bara Nato kan leda och genomföra krävande militära insatser i och utanför Europa, som det mycket riktigt heter. Men flera av de ingående partiernas representanter tycks inte förstå sina egna ord.

En del Natomotståndare anser att Sverige till varje pris ska hålla sig utanför andras konflikter, åter andra tror att medlemskap skulle provocera Putin att vidta något slags åtgärder. Det första går att hävda, men inte att få ihop med solidaritetsförklaringen. Det andra blundar för det faktum att den antidemokratiska utvecklingen i Ryssland inte går att skylla på västvärlden.

Hur mycket Sverige än rustar upp talar den tekniska utvecklingen för samarbeten av olika slag. Vi kan bidra med det vi är bra på och dra nytta av andras förmågor. Men utan ett Natomedlemskap kan vi inte förbereda för hur vi kan ta emot hjälp, eller veta om den kommer. Det är fripassagerarens lott.

Nato är inte gratis, men ger de garantier Sverige behöver. Och trots myten om neutraliteten har det alltid varit självklart var vi hör hemma: bland våra demokratiska vänner.