Den 2 november slöts en uppgörelse. Syrien lovade dra tillbaka stridsvagnar från städerna, stoppa våldet mot demonstranter, släppa politiska fångar och tala med oppositionen. Inget hände, och två veckor senare stängdes Syrien av från Arabförbundet som också hotade med sanktioner. I slutet av december släppte Assad till slut in arabiska observatörer.
Men misstankarna besannades snart: Assad hade sagt ja för att vinna tid och undvika att frågan fördes till FN – för att kunna fortsätta övergreppen.
Bilden av observatörerna är ömklig. 165 personer har forslats runt av diktaturens hantlangare som bara låter dem se lugna gatan. Ändå blir de utsända hunsade och beskjutna, och en del vill lämna landet för att de är rädda. Andra erkänner att de bara fungerar som dekoration.
Missionen är en fars, säger algeriern Anwar Malik som trots regimens ansträngningar inte kunnat undgå att se. Han orkar inte längre med de förbrända liken, de torterade kropparna och de döda barnen. Malik säger att fler observatörer gjort som han och lämnat landet.
Arabförbundets företrädare hävdar att ”Malik var mest på hotellet” och att läget i Syrien ”utan tvivel” blivit bättre. Den inställningen hade chefen för observatörsgruppen, en sudanesisk general som anklagas för brott mot mänskligheten i Darfur, redan när han landade.
Under tiden fortsätter regimen sitt grymma värv. Enligt FN:s senaste räkning har 5.000 människor dödats sedan revolten började i mars. Rapporter säger att minst 400 ytterligare offer har skördats efter observatörernas ankomst.
President Bashar Assad gör däremot ingen hemlighet av att hans enda mål är att krossa upproret. I veckan har han hånat övriga arabländer offentligt och buntat ihop dem med USA och Israel.
Oenigheten inom Arabförbundet är en förklaring till teatern. Åtskilliga av medlemmarna är allt annat än föredömen för demokrati och sannolikt lika lite intresserade av folkstyre i Syrien som hemma.
Men att förbundet över huvud taget agerade är ett tecken på att internationella påtryckningar har effekt. En maktfullkomlig kärna dominerar ledningen, men höga tjänstemän har medgett att pressen från omvärlden och allt friare medier i regionen tvingade fram observatörerna.
Till veckan möts Arabförbundets utrikesministrar för att avgöra om Syrien har uppfyllt sina löften. Blir svaret något annat än nej är det inte en fars utan en tragedi. De tusentals observatörer som krävs för ett seriöst uppdrag skulle Assad aldrig ta emot. Det hederliga är att avbryta insatsen, genomdriva beslutade sanktioner med full kraft och hänvisa fortsättningen till FN:s säkerhetsråd.
Där har hittills arabländernas vankelmod gett ursäkter för Rysslands (och Kinas) sabotage av all typ av handling. Moskvas roll är lömskare än så.
En rysk marinflottilj har i veckan ankrat i Syriens näst största hamn Tartus. Den följdes av ett ryskt lastfartyg som lade till i Cypern på grund av dåligt väder, ändrade destination från Syrien till Turkiet men sedan gick till Tartus i alla fall. Cyprioterna påstår att det inte gick att undersöka lasten ordentligt, men kallar den ”farlig”. Uppgifter finns om uppåt 60 ton vapen och ammunition.
Ryssland har redan syriskt blod på händerna. Fortsätter Putin & Co att leverera vapen till Assads bödlar är det en ren skandal.
Den syriska diktaturen har en särart. Månad efter månad har den skickat ut tungt beväpnade styrkor för att skjuta ihjäl obeväpnade demonstranter. Oppositionen har sitt eget kännetecken: det aldrig sinande modet.
Men syrierna behöver hjälp. USA:s, EU:s och Turkiets sanktioner skulle bita bättre om arabvärlden och hela FN drog åt snaran runt Assad.