Så värst tydliga har dock inte Juholt och Waidelich varit i sin egen riksdagsgrupp, som tvingat ledningen till omfattande förändringar av budgetmotionen. Genomarbetningen måste ha skett med fart under helgen. Partiledningen har försökt blanda bort korten genom att hävda att det som lades fram förra veckan inte var något färdigt förslag och att man inte alls har backat. Rapporter inifrån S-gruppen talar ett annat språk.

Slutresultatet blev snarast en kompromiss. Kanske skickade Juholt upp en försöksballong i syfte att sudda bort stämpeln som bidragsparti, men den är i så fall grundligt nedskjuten. Socialdemokratin är ännu inte redo för större omprövningar, förutom att rutavdraget blir kvar i krympt form. I stort gäller fortfarande återställare till Perssonlinjen före valet 2006.

Ansvar är mer än att agera kamrer, har Juholt tidigare utropat. S-budgeten balanseras nu genom att statens utgiftstak höjs med cirka 20 miljarder kronor jämfört med regeringsförslaget och att intäkterna ökar i motsvarande mån. Därmed ryms diverse satsningar på utbildning, järnvägsspår och bostäder. Sådant kan också vara riktigt i en svag konjunktur, även om S brukar ha en vurm för kvantitet framför kvalitet.

Vad S-ledamöterna drev igenom var bland annat en starkare bidragslinje. Taket i både a-kassan och sjukförsäkringen höjs. A-kasseavgiften tas dessutom ned med hjälp av ökade statliga subventioner.

Kalaset betalas framför allt med högre kostnader för företagen. Halveringen av arbetsgivaravgifterna för unga skrotas, sänkningen av krogmomsen ställs in och en vägslitageavgift läggs på tunga transporter.

Juholt–Waidelich pekar på att Riksrevisionen kommit fram till att de lägre sociala avgifterna för unga under 26 år inte har haft någon mätbar sysselsättningseffekt. Detsamma gäller dock S eget förslag om något minskade arbetsgivaravgifter för småföretag, en repris från deras senaste regeringsperiod. Man kan hur som helst ana att benägenheten att anställa ungdomar knappast blir större om kostnaderna ökar med 16 miljarder.

S låter det mesta av jobbskatteavdraget överleva för tillfället, men det trappas av på inkomster över 50 000 kronor i månaden. Sverige skulle då få ytterligare ett slags värnskatt, där intäkterna i princip motsvarar kostnaden för att sänka pensionärernas skatt. Många har undrat hur S skulle infria sitt mer långsiktiga löfte om lika skatt för pensionärer och löntagare, men här får vi en föraning: höjning på arbetsinkomster betalar sänkning för äldre.

Sammantaget är det knappast någon arbetslinje Juholt svängt ihop. Tydligare är han i beskrivningen av hur den ekonomiska politiken ska vridas om: ”Staten ska tillbaka in på arenan”, säger partiledaren. Redan när han valdes i mars varnade han för ”marknaden”, och nu ska den ”på- och omregleras”.

Det låter som ett eko från förr när Juholt talar om ”nära samverkan mellan stat och näringsliv”. En statlig riskkapitalfond ska bistå småföretagen, en kompetenskommission ska försörja näringslivet med lämpliga åtgärder. Ett förtäckt hot upprepas om att ta bort eller inskränka möjligheten till vinst i friskolor och privata vårdföretag.

Staten ska sköta och styra mer, företagen och individerna mindre. Offentliga investeringar är S-vägen från kris till tillväxt, och ska konsumtion stimuleras är det den kommunala. Alla förslag går i samma riktning.

På så sätt har Juholt och Waidelich rätt i att de har ett klart alternativ till regeringens politik. Väljarna bör hålla i minnet att höjd skatt för de ”rika” aldrig kommer att räcka till för att betala de socialdemokratiska drömmarna.