Det parlamentariska läget är skakigare än på mycket länge. I detta läge väljer statsministern att blicka framåt. Det har han inte riktigt tid med.
Fredrik Reinfeldt reste till Gotland med lätt bagage. Med sig hade han en framtidskommission. Ja, inte ens det, utan en plan på en framtidskommission.
På pressträffen i går förklarade han varför. En regering behöver lyfta blicken. Allt handlar inte om dagspolitik eller ens om mandatperioden. Och ett eftervalsår som detta är ett utmärkt tillfälle att kavla upp ärmarna för att möta de stora framtidsfrågorna.
Det skulle det verkligen kunna vara. Om det inte vore för en dagspolitisk verklighet där Socialdemokraternas nye partiledare Håkan Juholt också kavlat upp ärmarna och antytt att han tillsammans med Sverigedemokraterna är beredd att slita sönder alliansens regeringsmöjligheter.
Initiativet i socialförsäkringsutskottet ser bara ut att ha varit början på ett samarbete mellan de rödgröna och SD. Håkan Juholt har fått vittring på makten och tycks inte bry sig nämnvärt om att han går till historien som den politiker som gav ett främlingsfientligt 5-procentsparti ett politiskt veto.
Han gör det förvisso ihop med de andra rödgröna, men som den främste oppositionsledaren och som partiordförande för ett parti som under valrörelsen ”aldrig någonsin, aldrig någonstans” skulle samarbeta med Sverigedemokraterna, hade man kunnat förvänta sig något annat.
Det man hade önskat att Fredrik Reinfeldt i stället haft med sig i bagaget är en idé om en lösning på det parlamentariska problemet. Men om detta har Moderaterna inget mer att säga än det som redan sagts. Så småningom (till hösten?) ämnar Fredrik Reinfeldt börja prata med Miljöpartiets nya språkrör.
I vilken mån Romson–Fridolin vill prata med Reinfeldt återstår att se. När de valdes i Karlstad för två månader sedan var det ingen av dem som öppnade famnen mot Moderaterna. Men det är förstås skillnad på att hålla ett segerrusigt tacktal och på en politisk vardag där det gäller att få mesta möjliga utdelning.
Den migrationspolitiska uppgörelsen tidigare i vår visar att partierna både kan mötas och göra upp. Och att Miljöpartiet känner ett ansvar för att inte ge Sverigedemokraterna ett oproportionerligt stort inflytande.
Om och när ett akut hot mot möjligheten för endera blocket att regera är avvärjt finns absolut goda skäl att lyfta blicken. Men det man undrar är varför Moderaterna insett det först nu. Den framtidskommission som skisseras är i princip en blåkopia av det Globaliseringsråd som presenterade sin slutrapport för två år sedan och som Moderaterna hela vägen igenom förhållit sig kallsinniga till.
Under rubriken ”Läs och gör!” ställde sig DN:s tidigare chefredaktör Hans Bergström frågan om regeringen kommer att bry sig om Globaliseringsrådets slutsatser. Svaret på det blev nej.
Statsministern satt inte med i Globaliseringsrådet. Men den skisserade framtidskommissionen ska han leda. Och det är klart att den skillnaden betyder någonting. Frågan är bara vad. För det är känslig politisk terräng de borgerliga partiledarna nu ger sig ut i.
Hur man än vänder och vrider på frågeställningen om hur välfärdssystemen ska kunna hålla när de äldre blir fler och lever väldigt mycket längre finns egentligen bara två tänkbara svar. Människor måste arbeta mer. Alternativt måste välfärden begränsas. Eller – mer troligt – både och.
Det är ungefär samma besked som grekerna just fått. Och som fått Aten att förvandlas till en krigszon. Sverige är förvisso inte Grekland. Men inte heller i Sverige lär höjd pensionsålder och sämre vård vara någon valvinnare.