Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Meningslös markering

Köar för att uttrycka sitt missnöje.
Köar för att uttrycka sitt missnöje. Foto: Henrik Montgomery

Urban Ahlin (S) blir talman och kommer därmed inte på fråga som utrikesminister, ett jobb han sannolikt hellre hade velat ha. Tobias Billström (M) tilldelas en position där han kan få användning för sin omvittnade trohet mot paragrafer. Valet till talman och förste vice talman under den nya riksdagens första träff i går avlöpte friktionsfritt. Det var sedan, när andre vice talman skulle väljas, som mandatperiodens första fars spelades upp.

Alla partier utom Vänsterpartiet har tidigare meddelat att praxis bör följas och det tredje största partiet, näm­ligen SD, få tillsätta posten som vikarie för vikarien för talmannen. Men när Vänsterpartiet begärde sluten votering röstade en överväldigande majoritet av ledamöterna blankt. Någon motkandidat från annat parti hade inte förts fram. Därför upprepades samma procedur två gånger till och efter tredje voteringen, med 52 röster mot resten blanka, var de formella hindren undanröjda och Björn Söder (SD) kunde ta plats i riksdagens presidium.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och de borgerliga partierna sa alltså först ja till att låta SD få andre vice talmansposten, för att sedan uttrycka sitt stora missnöje. Det var inte riksdagens stoltaste stund – bara en oerhört långdragen missnöjesyttring som inte resulterade i någonting alls. Så hade det inte behövt bli.

Det finns goda skäl att vara försiktig med att ändra på praxis till följd av oönskat valresultat. Det är demokratiskt tveksamt och ger dessutom extra syre till ett parti vars livsluft är kritik mot ”etablissemanget”. Men beskedet som kom veckan efter valet om att S, MP och de borgerliga partierna accepterade en andre vice talman från SD, borde ha villkorats.

Talmansämbetet ska innehas av personer som riksdagens ledamöter har förtroende för. Att ha förtroende för någon är inte detsamma som att dela dennes åsikter, men det förutsätter ett slags miniminivå av respekt, och tilltro till att personen kan utföra sin uppgift på ett ansvarsfullt sätt.

Den person som lanserades av SD minuterna före uppropet i riksdagen, uppfyller inte kriterierna. Björn Söder har inte bara gjort flagranta homo­fobiska uttalanden. På ett foto från 1998 ses han kärvänligt skaka hand med en före detta Waffen-SS-soldat och mångårig nazist. För att göra en lång lista kort: I riksdagen har han ifrågasatt en riksdagsledamots rätt att kritisera svensk sjukvård – med hänvisning till ledamotens utländska härkomst.

En sådan person borde inte få leda och representera de folkvaldas församling.

Det är bara attt konstatera att mandatperioden inleddes på det mest infantila sätt, med ett paradexempel på plakatpolitik. Att tre gånger rösta blankt utan att för den skull sätta stopp för en djupt olämplig person, har noll och intet värde. Det är inte en viktig markering, det är slöseri med tid. Ledamöterna hade lika gärna kunnat starta upprop på Facebook, hitta på en slagkraftig hashtag på Twitter eller något annat lika meningslöst.

Politikerna är inte valda för att markera utan för att agera.

Vad partiernas riksdagsgrupper egentligen gjorde var att underkänna sig själva. De förmådde inte hantera den uppkomna situationen. De vågade inte riskera en debatt om att etablissemanget fryser ut, isolerar eller mobbar SD. I stället släppte de fram Björn Söder – under lama protester.

SD utnyttjade den strategi som inte minst Socialdemokraterna har tillämpat, nämligen att presentera sin kandidat precis före själva omröstningen. Det omöjliggör all form av granskning och meningsfull debatt om kandidatens lämplighet. Så borde det inte få gå till.

I stället borde man kunna förvänta sig att partierna i god tid före omröstningen presenterar sina kandidater. Det skulle ha gett till exempel Centerpartiet möjlighet att ta fram en motkandidat – om SD:s saknade önskade kvalifikationer. Nu fick Jimmie Åkesson carte blanche och det fanns inget alternativ att rösta på.

Slutligen illustrerar gårdagens riksdagsdebacle Åkessons hyckleri. Han klagar jämt och ständigt över att ingen vill samarbeta med honom. Men själv försitter han inte chansen att provocera. Han missbrukar förtroendet och lanserar en person som han vet väcker obehag och aversion hos majoriteten av riksdagens ledamöter.

Den enda som förtjänar en gnutta respekt efter gårdagen är avgående talman Per Westerberg. Genom hela den ovärdiga, flera timmar långa röstningscirkusen behöll han i alla fall sitt goda humör.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.