Men viktigt är också att sätta dessa nya siffror i ett sammanhang. För att förstå vad det är som händer i dag måste man förstå hur kurvorna sett ut i ett längre perspektiv. Det var i slutet av 1990-talet som siffrorna stadigt började klättra uppåt. På fem år mer än fördubblades sjukfrånvaron utan att det gick att se några medicinska orsaker till det som skedde. Inte heller var förklaringen att människor som tidigare skulle ha förtidspensionerats låg kvar i sjukskrivningsstatistiken. Tvärtom ökade antalet nybeviljade fall av förtidspension – eller sjukersättning som det numera heter – enligt samma branta mönster.

En ökad medvetenhet om den svenska sjukfrånvaron bidrog säkert till att talen så småningom började falla. Under 2000-talets början blev vi varse de stora geografiska skillnaderna. Insikten växte om hur sjukskrivningsinstrumentet kommit att användas för att kamouflera svårigheter på arbetsmarknaden, som att a-kassedagarna för den enskilde höll på att ta slut eller svårigheter att få jobb på orten.

Vi såg också att sjukskrivningstiderna vid specifika diagnoser som till exempel hjärtinfarkt blivit successivt längre utan att det fanns någon medicinsk förklaring. Och att det även utifrån statistiken tycktes ta mycket längre tid att läka exempelvis ett benbrott i de norra delarna av Sverige än längre söderut. För att inte tala om hur det såg ut i jämförelse med benbrutna i andra länder.

Därefter har vi genom regeringen fått en ny, stramare sjukförsäkring. Och genom Socialstyrelsen riktlinjer för hur lång en normal sjukskrivning bör vara för den ena eller andra åkomman. Allt detta, ökad medvetenhet, förändrade attityder, ett bättre regelverk och nya riktlinjer, har var för sig och tillsammans bidragit till att vi i Sverige nu har en sjukfrånvaro som mer liknar den i andra jämförbara europeiska länder.

När vi nu talar om att sjuktalen ökar igen är det jämförelsevis små krusningar på kurvan vi ser. Titta på grafiken här ovan och sätt de små knickarna uppåt efter år 2005 i relation till hur det såg ut runt 2002. Och nej. Vi är inte på väg uppåt till dessa nivåer igen. Dit kommer vi, tack och lov, sannolikt aldrig tillbaka. Nu har vi ett betydligt mer robust system. Förr kunde 25-åringar bli sjukskrivna för ont i ryggen och lämnas åt sitt öde tills försäkringskassan ringde en dag och föreslog förtidspension.

Det som oroar med dagens siffror är överrepresentationen av unga kvinnor med psykiska diagnoser. Symtom som ångest och depression är sällan en fråga om antingen eller, utan mer eller mindre, där ingenting säger att man blir bättre av att inte arbeta. Det är i de allra flesta fall tvärtom, även om det förstås i denna stora grupp finns människor som är så förlamade av sitt lidande att de inte kan yrkesarbeta.

När OECD i början av månaden landade i Stockholm med sin rapport om psykisk ohälsa och sysselsättning var det i huvudsak just det låga deltagandet på arbetsmarknaden som Sverige kritiserades för. Rapportförfattarna Stefano Scarpetta och Shruti Singh hänvisade till forskning som visar hur arbete påverkar den psykiska hälsan positivt. Och hur unga som lämnar skolan i förtid, och som varken utbildar sig eller yrkesarbetar, uppger en högre ångest- och depressionsnivå än de som har något att göra på dagarna.

Forskarduon skåpade ut vår modell där den som insjuknar i det ena eller andra – ångest såväl som hjärtinfarkt – först ska vila och sedan förberedas för arbetsmarknaden. Men här ska tilläggas att de två enbart granskat psykisk ohälsa och att tvåstegsmodellen har sin plats för den som exempelvis drabbats av hjärtinfarkt.

Själsligt lidande kan vara minst lika plågsamt som kroppsligt, men det följer inte samma mönster som låt säga en hjärtinfarkt. Psykisk ohälsa i vid mening, som enligt skattningar ungefär 20 procent av befolkningen lider av, drabbar sällan från den ena dagen till den andra. Man går inte från full psykisk vigör till total arbetsoförmåga från en sekund till en annan. Därför har OECD rätt när organisationen menar att Arbetsförmedlingen måste in från dag ett.

Det är vad dagens siffror säger oss.