Ledare

Mer än Nobelpris

Det finns något storögt, närmast pojkaktigt, över utbildningsminister Jan Björklunds förtjusning i elitsatsningar. Gårdagens besked på DN Debatt om forskningspolitikens kommande inriktning innehåller likväl en del att ta fasta på.

Regeringen skjuter till cirka 300 miljoner kronor per år till ”elitforskning”. Det motsvarar mindre än en procent av de totala statliga forskningsanslagen. Merparten av satsningen ska gå till att locka framstående internationella forskare till Sverige. Cirka 50 nya miljoner kommer gå till att skapa bättre villkor för lovande yngre forskare. Lika mycket ska omfördelas av vetenskapsrådet. Det är ett vällovligt initiativ. Villkoren för yngre forskare är i dag många gånger osäkra. Idén är dock inte ny. Tanken på ett elitprogram för nydisputerade forskare lanserades redan för två år sedan av den dåvarande forskningsministern Tobias Krantz.

Utöver de pengarna vill Björklund omfördela resurser till framstående redan etablerade forskare som ska ges möjlighet att ägna sig åt mer osäkra men potentiellt lovande projekt under sju till tio års tid. Utbildningsministern vill även att mer pengar än i dag fördelas i konkurrens istället för att gå direkt till universiteten. Allt för att främja kvaliteten.

Ambitionen att ge bra forskare förutsättningar att satsa långsiktigt är god. Tid och möjlighet att få göra fel är ofta en förutsättning för att göra rätt. Den som från början vet vad han eller hon ska komma fram till gör sällan några revolutionerande upptäckter.

Men Björklunds fascination vid ”eliter” och till synes okritiska förhållande till kvalitet riskerar lätt att leda fel. Det är uppenbart att när utbildningsministern talar om forskning är det de hårda Nobelprisämnena han har i tanken. För Sveriges del främst medicinsk forskning och materialteknik.

Mycket forskning ser inte ut på det sättet. Inom humaniora och samhällsvetenskap finns ofta ingen enighet om vilka metoder och teorier som är att föredra. Begrepp som elit och kvalitet blir då betydligt mer relativa. Inte heller naturvetenskapliga discipliner utmärks alltid av enighet kring vad som är god forskning eller rätt väg framåt. Vetenskapshistorien visar snarare att revolutionerande forskning ofta mött betydande motstånd från etablerade forskare. Albert Einstein förvägrades exempelvis Nobelpriset för sin största upptäckt – den allmänna relativitetsteorin – även om han sedan fick det för en mindre upptäckt.

Därmed inte sagt att det skulle vara omöjligt att avgöra vilka forskare som är värda mer resurser. Men regeringen bör vara medveten om svårigheterna. Ett ensidigt kvalitetsbegrepp riskerar att bli kontraproduktivt. Lika viktigt som att gynna de redan framgångsrika är att den akademiska forskningen tillåter pluralism och obekväma röster. Forskning är inte bara en rent andlig verksamhet.

Universiteten är lika lite som andra samhällsinstitutioner befriade från maktspel, systemfel och manipulationsförsök. Rätt utformade skulle dock regeringens satsningar på yngre och utländska forskare inte bara kunna bidra till ökad kvalitet utan även till ökad pluralism.

Den akademiska friheten är sårbar. Internt måste nytänkande och etablerade sanningar kunna samsas under samma tak. Externt gäller det att hålla politiker och finansiärer på lagom avstånd. I bägge fallen rör det sig om en balansgång. Först när forskningspropositionen presenteras i oktober vet vi säkert om regeringen från sitt håll lyckats att hålla den nödvändiga distansen.