Dragkampen om den kommande EU-kommissionens olika uppdrag pågår. Sverige bör slåss för rätt uppdrag åt Cecilia Malmström.
Under presskonferensen efter EU-toppmötet i torsdags kväll sken José Manuel Barroso som en sol. EU-kommissionens ordförande lyckades inte dölja sin lättnad över att unionens kommande president och utrikesminister är oerfarna nykomlingar i EU-toppen. I den ständigt pågående konkurrensen mellan unionens olika institutioner är det inget tvivel om att Barroso har ett rejält försprång.
Och nu ska han lägga ett betydelsefullt pussel. När alla medlemsländer har nominerat sina kandidater ska Barroso presentera sammansättningen av nästa EU-kommission. Efter nyår blir det offentliga utfrågningar av de nya kommissionärerna i Europaparlamentet, men fram till dess är det fortsatt hemliga förhandlingar som gäller.
I det fördolda pågår alltså ännu en maktkamp i EU. Enligt tidningen Le Monde har Frankrike redan fått löfte om att landets kommande kommissionär, Michel Barnier, ska få ansvar för unionens grundbult, den inre marknaden. Det sägs vara en del av uppgörelsen om EU-toppjobben förra veckan. President Sarkozy krävde ett tungt uppdrag i EU-kommissionen för att acceptera Storbritanniens Cahterine Ashton som EU:s företrädare i utrikesfrågor.
Huggsexan pågår för fullt. Tjugosju länder slåss om uppdragen. I den jättelika kommissionen kommer inte alla kommissionärer att få något vettigt att göra. Kommissionen ska inte bantas, till följd av det löfte som gavs till Irland inför den andra folkomröstningen om Lissabonfördraget.
Om Sverige vill påverka Cecilia Malmströms kommande arbetsuppgifter är det dags att försöka ta för sig. Själv verkar hon vara mest intresserad av det nya uppdraget som kommissionär med ansvar för medborgerliga fri- och rättigheter. I ett bejublat anförande under folkpartiets landsmöte i helgen talade Cecilia Malmström om behovet av att sätta fri- och rättigheterna främst i EU. Länder som kränker principen om människors lika värde bör kunna straffas, förklarade hon.
Det är verkligen rimligt. Problemet är dock att EU ännu inte har några bra verktyg som kan användas i detta syfte. Den nya stadgan för medborgerliga fri- och rättigheter gäller enbart EU-beslut, inte medlemsstaternas nationella lagar. Och regelverket som kan användas för riktigt grova kränkningar är alltför klumpigt. Om Cecilia Malmström vill bli kommissionär för detta viktiga men känsliga område bör hon därför försäkra sig om att hon får möjlighet till verkligt inflytande. Hon skulle till exempel kunna kräva att få granska all framtida EU-lagstiftning ur ett rättighetsperspektiv. Då skulle hennes röst bli hörd.
Risken är annars att det blir mer god vilja än verkligt inflytande. Inom kommissionen finns nämligen ett slags hierarki. Hög status har den EU-kommissionär som har möjlighet att påverka. Alla lyssnar på den som har makt att föreslå nya EU-lagar, rätt att övervaka att reglerna följs och möjlighet att dra trilskande medlemsstater inför rätta. Det gäller förutom den inre marknaden till exempel jordbruk, fiske, miljö, handel och konkurrens.
Alla dessa områden behöver dessutom sedan länge reformeras. Om Barroso vågar låta Cecilia Malmström få ansvar för någon av de här omstridda delarna av unionens verksamhet är det alltså bara att tacka och ta emot.
Men det finns också en ny, växande och allt viktigare del av EU:s gemensamma politik som skulle behöva en rejäl dos medborgerliga fri- och rättigheter. Det handlar om kampen mot terror, brottsbekämpningen och asyl-migrationspolitiken. Med Lissabonfördraget kommer dessa frågor att beslutas på ett nytt sätt och det kommer att välla fram nya lagförslag under de kommande åren. En EU-kommissionär med ansvar för rättsliga frågor kommer alltså att kunna göra verklig skillnad i EU.
DN 24/11 2009