Sommarens stora myndighetsavslöjande slutade med en avgång. Efter DN:s artiklar om den vidlyftiga internrepresentationen på Tillväxtverket meddelade regeringen på måndagen att generaldirektör Christina Lugnet ”entledigas”. Det betyder att hon i fortsättningen kommer att placeras i regeringskansliet, där ”hennes kunskaper och erfarenheter kommer att tas till vara”, som det något förljuget hette i ett pressmeddelande från näringsminister Annie Lööf.

Sanningen är naturligtvis att Lugnet blivit en belastning för både Tillväxtverket och regeringen. Men eftersom hon har tre år kvar på sitt förordnande som generaldirektör är det arbetsrättsligt svårt att klippa banden med henne. I stället placeras hon framöver i ett rum i regeringskansliet, i likhet med andra avsuttna myndighetschefer. Om hon får några meningsfulla arbetsuppgifter är högst osäkert.

Att regeringen valde att flytta på Christina Lugnet förvånar inte. DN:s granskning visade att Tillväxtverket vid återkommande tillfällen brutit mot sina egna regler för representation, därtill är det tvivelaktigt om myndigheten hållit sig inom ramen för såväl moms- som upphandlingsregler. Lugnets sätt att svara på kritiken ingav inte förtroende utan bekräftade att hon i grunden inte förstod vad problemet handlade om.

Turerna kring Tillväxtverket har också pressat näringsminister Annie Lööf, som redan tyngs av dåliga opinionssiffror och ifrågasättanden. Lööf fick nu en chans att visa handlingskraft och plocka enkla politiska poäng. I sak var det dessutom rimligt att flytta på generaldirektören.

Men det vore för enkelt att begränsa frågan om omdömeslös statlig representation till Christina Lugnet. DN:s granskning denna sommar har visat att flera myndigheter och statliga bolag använder skattebetalarnas pengar på ett vidlyftigt sätt. Förmodligen vittnar detta om ett större kulturellt problem i verksamheter som kontrolleras av det allmänna.

Å ena sidan finns äldreboenden, skolor och museer där personalen tvingas vända på varje krona och sällan bjuds på något utöver det vanliga. Å andra sidan finns delar av den offentliga sektorn – framför allt verksamheter som gränsar till näringslivet – där löner och mjuka ersättningar befinner sig på en helt annan nivå.

AP-fonderna har varit i skottgluggen på sistone. Men en genomgång av ett statligt bolag som Vattenfall skulle visa på samma typ av excesser – lyxmiddagar, exklusiva viner, särskilt inhyrda artister för att underhålla ledning och specialinbjudna.

Det ska självfallet inte råda representationsförbud i offentlig sektor. Medarbetare måste kunna bjudas på måltider och gemensamma aktiviteter. Men det måste ske inom rimlighetens gräns och med respekt för att det handlar om medborgarnas pengar.

Det bästa som kan komma ut av Lugnets avgång är att andra generaldirektörer och vd:ar i statliga bolag förstår frågans betydelse. Vad de borde uppfatta är att varken det politiska systemet eller allmänheten accepterar slöseri.

Samtidigt borde näringsminister Annie Lööf och finansmarknadsminister Peter Norman, som har ansvaret för de statliga bolagen, ta tillfället i akt och etablera tydliga normer för representation och förmåner.

Den gamle socialministern Gustav Möller lär en gång ha sagt att ”varje felanvänd skattekrona är en stöld från folket”.

Det är ett motto som håller än.