När senaten i USA bestämde sig för att inte behandla klimatfrågan i år stod det klart att det inte kan bli något konkret avtal vid FN-mötet i Köpenhamn, som börjar om tre veckor. Men nu har Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen varit i Singapore och ätit morgenmad med presidenterna Barack Obama och Hu Jintao. De kom fram till att Köpenhamn ska bli starten för förhandlingsprocessen och att en bindande överenskommelse kan nås vid ett nytt möte nästa år.
Statsminister Fredrik Reinfeldt ville inte gå med på beskrivningen att detta innebär att Köpenhamnsmötet – så viktigt för Sveriges EU-dagordning – har misslyckats innan det inletts.
– Huvudsyftet måste vara att världen ställer om sin syn på fossila bränslen, att stora utsläppsländer bryter sin utveckling, sa Reinfeldt i Ekot i går.
En omsvängning pågår redan, inte minst i Europa. Den nya tyska regeringen, där Angela Merkel denna gång leder en koalition av konservativa och liberaler, ska upphäva den lagstiftning som reglerar avvecklingen av kärnkraft. Avsikten är att de 17 tyska kärnkraftverken ska kunna renoveras och effektiviseras.
Det tyska motståndet mot atomkraft har varit gediget. Det har handlat om olycksrisker, om avfall, om risk för kärnvapenspridning. En förödande och spektakulär olycka som den i Tjernobyl är en genomträngande varningssignal, svår att ignorera. Det är lättare att förbise de dagliga farorna med olja, gas och kol – utsläpp som ger upphov till hjärt- och lungsjukdomar, cancer och astma. Detta har länge tillhört den västeuropeiska vardagen.
Men när förbränningen av fossila bränslen dessutom anges som en av huvudförklaringarna till att temperaturen stiger, då har en och annan kärnkraftsskeptiker gjort en ny riskvärdering i valet mellan de stora energikällorna. Också i Tyskland.
Rysslands president Dmitrij Medvedev lovade, förutom bredband åt alla, fler kärnkraftverk när han tevetalade häromdagen. I kärnkraftslandet nummer ett, Frankrike, utvecklar man en fjärde generation reaktorer för att kunna ha kvar eller öka andelen av elproduktionen, som i dag är 77 procent.
I Storbritannien har Ed Miliband, energi- och klimatminister för Labour, deklarerat att kärnkraftens del av elen ska öka från 13 procent till 25 procent år 2025.
Det är här Vattenfalls företagsledning velat vara med och bygga nya kraftverk men stoppats av näringsminister Maud Olofsson och styrelsen. Vd Lars G Josefsson har trots den motgången i olika intervjuer fortsatt visat intresse för den nya brittiska marknaden. Så sent som den 15 oktober skrev The Times om att Vattenfall överväger att gå in i franska EDF:s kärnkraftsprojekt i Somerset och Sizewell.
Det är inte rimligt att det svenska helstatliga företaget Vattenfall bygger kärnkraftverk i Storbritannien. Lika lite som att det köper gas- och kolkraft i Tyskland och nu senast i Nederländerna, vilket ägaren i form av Olofsson godtog. Däremot är det alldeles utmärkt om börsbolaget Vattenfall växer genom att bygga kärnkraftverk, i Sverige såväl som utomlands.
Om vattenfall är bättre än andra företag på att minska koldioxidutsläppen från kol- och gasverk är det bra. Men något mindre klimatskadliga anläggningar är just inte mer än det, och tekniken att lagra koldioxid i jorden bara på försöksstadiet.
Kärnkraft är inte lösningen på klimatproblemet, men en del av den. Det svenska storföretaget Vattenfall bör få vara med och bidra. Men då i huvudsakligen privat regi. Vill Sverige ändå få del av utdelningarna kan staten stanna som minoritetsägare.
DN 16/11 2009