Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Merkel och Trump har mycket att reda ut

Merkels Airbus A340.
Merkels Airbus A340. Foto: Michael Kappeler/AP

DN 17/3 2017. Ett slags hatkärlek har alltid funnits. Tänkande tyskar har vetat vad luftbron betydde för Västberlin, Marshallhjälpen för det ekonomiska undret och amerikansk militär för skyddet mot Sovjetunionen. USA:s vapenskrammel har samtidigt med jämna mellanrum utlöst både protester och pacifism. Gerhard Schröder vann valet 2002 med George W Bush som tillhygge, i uppfarten till Irakkriget.

Med Donald Trump som president ställs frågan vart relationen mellan USA och Tyskland tar vägen. På fredagen landar förbundskansler Angela Merkel i Washington för att forska i saken.

Mötesdeltagarna är minst sagt olika. Trump är världens mäktigaste man, och i den mån han har en utrikespolitik heter den ”Amerika först”. Hans valkampanj dröp av kvinnoförakt och vilda svingar mot såväl inhemska rivaler som utländska makter. Merkel är Europas viktigaste ledare, men försiktig och pragmatisk, med tycke för samarbete och beprövade allianser.

Hon kan påminna om att murar, som den hon själv såg i Berlin på den östtyska tiden, är en dålig idé.

Medan Trump har verkat vilja riva upp hela den liberala världsordningen, har desperata drömmare blickat mot Merkel för att finna en räddare i nöden. Men i grunden är västdemokratierna beroende av både USA och Tyskland.

Presidentens första veckor i Vita huset har liksom valrörelsen präglats av ilsket twittrande och hugskott. Precis före Merkels entré åkte han på ett nytt bakslag när en federal domstol underkände hans andra försök till inreseförbud från flera muslimska länder. En annan konstant är Trumps ointresse för världen. Han har kallat Nato förlegat och ifrågasatt de kollektiva försvarsförpliktelserna. Ministrar har däremot försäkrat Europa om hur oumbärliga banden är. Merkel har rätt att få veta vad som gäller.

Detta är nära förknippat med ämnet Ryssland. Trump har pratat osammanhängande om affärsuppgörelser med Putin och antytt att sanktionerna kan hävas. Merkel har varit tydlig med att annekteringen av Krim och överfallet på Ukraina är problemets kärna, och att inget har förändrats. Skulle USA överge den gemensamma linjen bryter enigheten inom EU samman, vilket i sin tur skulle förvärra unionens övriga kriser.

Trump har skällt på Merkels ”katastrofala” flyktingpolitik, och jämställt henne med Putin som möjlig partner. Det finns ett tydligt släktskap med de främlingsfientliga populister i Europa som skulle bli ett existentiellt hot om de fick makten. Och det är faktiskt inget som skulle göra Amerika stort igen.

Britterna har hyllats av Trump för att de röstade ut sig ur EU, och han har uppmanat fler att följa efter. Det är en förolämpning mot både Tyskland och Merkel personligen. Okänt i Vita huset är vilken betydelse EU haft för fred och välstånd. Och tyskarna har sedan andra världskriget bara velat spela en internationell roll via unionen.

Många amerikanska presidenter, inte bara Trump, har klagat över européernas egna försvarsvilja. Merkel med kollegor på kontinenten har till slut börjat inse allvaret. Dels försvinner inte orosmolnet Trump i brådrasket. Dels är ett starkare värn mot Putins Ryssland ren självbevarelsedrift.

Trumps besynnerliga syn på handel är ännu en fara för den transatlantiska gemenskapen. Tyskland har ett gigantiskt överskott i bytesbalansen, USA underskott. Och Tyskland investerar förvisso för lite på hemmaplan, medan USA sparar för lite. Men tyskarna konkurrerar inte med billig arbetskraft utan med kvalitet. Tullmurar hjälper inte amerikanerna, tvärtom.

Hot har uttalats om straffskatt på tyska bilar, men Trump tycks omedveten om de tyska företagens investeringar i USA. Hans handelsexpert påstår att Tyskland håller eurokursen nere för att gynna den egna exporten, och verkar inte veta om att ECB är hela valutaunionens centralbank eller att Tyskland högljutt försöker ändra dess penningpolitik.

En dragkamp pågår inom Trumpadministrationen. Där finns mörkmän som manar till protektionism och korståg mot muslimer, men också republikaner med partiets traditionella syn på frihandel och säkerhetspolitik.

Globaliseringen må ha sina skavanker, men världshandeln är tillväxtens motor. På samma sätt har USA och Tyskland ett ömsesidigt intresse av att lugna ned kaoset i Mellanöstern.

Merkel står upp för demokratiska värderingar och kommer säkert att vara på sin vakt i Washington. Hon kan påminna om att murar, som den hon själv såg i Berlin på den östtyska tiden, är en dålig idé. Och om att ordning, detta gamla tyska begrepp, är att föredra framför oreda på världsarenan.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.