Om det inte blir någon blocköverskridande regering är ansvaret inte bara Miljöpartiets utan också de borgerligas. Men hur MP väljer att agera i opposition är inte mindre viktigt.
Valresultatet har gett Miljöpartiet en nyckelroll. Inget annat riksdagsparti har en historia och en sakpolitisk profil som ger bättre förutsättningar för en vågmästarroll. Det uppstod inte som ett renodlat vänsterparti. Under årens lopp har det ibland också valt att göra upp med de borgerliga, inte minst i arbetsmarknadsfrågor och i utbildningspolitiken.
Om några skulle byta sida och ge landet en majoritetsregering som blir helt oberoende av Sverigedemokraternas nycker, så vore det miljöpartisterna. Men själva verkar de mer stressade än glada över uppmärksamheten.
Det är svårt att byta sida. Den som först driver hård oppositionspolitik och sedan när valet är över går över till det andra blocket får problem med trovärdigheten. Det är därför lätt att förstå miljöpartisternas vånda.
En bedömning av förutsättningarna för ett blågrönt samarbete görs dessutom inte bara av dem själva utan också på regeringssidan. Även de borgerliga tvekar. Inte bara för att miljöpartisterna skulle kräva ett högt pris för sin medverkan. Risken är att konfliktnivån i regeringen skulle höjas dramatiskt. Den i mandat räknat starka regeringen skulle i praktiken kunna bli svag.
Huvudspåret är nu en borgerlig minoritetsregering. Men även om Miljöpartiet slipper ta regeringsansvar kommer det även i riksdagen att få en central roll.
Liksom den borgerliga alliansen bildades den rödgröna i ett bestämt syfte: Den skulle visa både att det fanns en gemensam vilja att regera tillsammans och att partierna var väl förberedda för uppgiften.
Efter en valförlust kan det finnas argument både för att fortsätta samarbetet och för att upplösa det. Genom att hålla ihop visar partierna sin vilja att ta över efter nästa val. Genom att övergå till en lösare samverkan skapar de större svängrum för fritt tänkande och får lättare att skärpa sin egen profil.
Detta val är deras eget. Men i ett läge där ett främlingsfientligt parti blockerar båda blockens möjligheter att få egen majoritet, ställs inte bara nya krav på regeringen. Även oppositionen måste tänka igenom sin hållning.
I en demokrati är det oppositionens uppgift att granska och kritisera regeringen. Den ska utarbeta alternativ och hålla sig redo att vid behov kunna ta över makten.
Allt detta är deras plikt i förhållande till väljarna. Det speciella med det parlamentariska läge som nu uppstått är att den rödgröna oppositionen inte bara kan göra detta självklara utan också gå ett steg lägre. I stället för att lägga tre egna förslag som de håller fast vid genom alla omröstningar kan de kompromissa ihop sig om ett rödgrönt alternativ.
Eftersom de rödgröna kategoriskt avvisar tanken på ett samarbete med Sverigedemokraterna har inget alternativt regeringsunderlag. Det enda de uppnår med att gå fram med gemensamma förslag är att de öppnar möjligheten för Sverigedemokraterna att bedriva utpressning mot regeringen.
Även om de rödgröna vill hålla ihop sin allians kan de välja en annan väg. De kan utveckla och fördjupa sitt samarbete med sikte på kommande val men avstå ifrån att manifestera sin samsyn just genom att kompromissa ihop sig i riksdagen.
På kort sikt skulle effekten bli att den borgerliga regeringen fick större svängrum. Men samtidigt skulle oppositionen själv ha mycket att vinna. Om fyra år, eller kanske ännu tidigare, kan vi ha en riksdag med rödgrön övervikt. Om Socialdemokraterna och Miljöpartiet då under flera år i opposition undergrävt regeringens möjligheter att ta ansvar för landet skulle de själva knappast kunna räkna med någon konstruktiv opposition.
Det är nu det avgörs om vi ska få en oppositionskultur som präglas av långsiktighet och ansvarstagande.