Vänsterpartiets kongress i Gävle gav motstridiga besked. Å ena sidan står partiet helhjärtat bakom Lars Ohly, å andra sidan gick ombuden emot flera av de kompromisser han gjort inom den rödgröna alliansen.
Vänsterpartiet påminner ofta om en resglad man som packar väskorna och åker ner till Centralen men sedan får svårt att bestämma sig för vilket tåg han ska stiga på.
Under sextiotalet trodde många att Sverige skulle få ett mer allmänt vänsterparti, liknade de socialistiska folkpartierna i Norge och Danmark. Men de svenska kommunisterna bröt aldrig med Moskvakommunismen, även om den karismatiske partiledaren C H Hermansson markerade en större självständighet.
Under Gudrun Schyman – ännu en karismatisk ledare – verkade det som om Vänsterpartiet höll på att omvandlas till ett mer oförutsägbart vänsterparti med både en mer realistisk syn på marknadsekonomin och en radikal hållning i värdefrågor, inte minst ur ett feministiskt perspektiv.
Men när Lars Ohly, som ett tag betecknade sig som kommunist, tog rodret återgick partiet än en gång till en traditionell antikapitalistisk hållning. Den högerfalang inom partiet som var kritisk mot överbudspolitik och tom retorik och ville föra en diskussion om ideologisk förnyelse kämpades ned.
Men i en historiens ironi har nu Ohly och de andra ledande traditionalisterna inom Vänsterpartiet gått den forna oppositionen till mötes. Den gemensamma rödgröna valplattformen innebär att Vänsterpartiet har rört sig högerut i en rad avgörande frågor, från accepterandet av alliansregeringens skattesänkningar till övergivandet av kravet på att riva upp 1994 års pensionsuppgörelse.
Men det handlar knappast om den ideologiska omprövning som Johan Lönnroth och andra förnyare efterlyste för några år sedan. Den nya inriktningen är ett krasst resultat av den blockpolitik som nu kommit att dominera svensk politik. Med sin EU-negativa hållning, marxistiska barlast och socialistiska klockartro lever Vänsterpartiet fortfarande i sin egen värld.
Parollen för Vänsterpartiets kongress i Gävle var ”Håll ihop”. Precis som de borgerliga partiledarna inför 2006 års val finns en stark beslutsamhet på den rödgröna sidan att föra fram ett gemensamt regeringsalternativ. Så stark att den socialdemokratiska partiordföranden valde att framträda på Vänsterpartiets kongress, en sannolikt unik händelse i den svenska arbetarrörelsens historia.
Frågan inför kongressen var om partiet skulle acceptera de kompromisser partiledningen gjort inom ramen för det rödgröna regeringsalternativet.
Svaret blev både ja och nej. Lars Ohly valdes enhälligt om som partiledare, vilket visar att han har ett starkt förtroende inom partiet inför de fortsatta förhandlingarna med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Men samtidigt fick partledningen smäll på fingrarna i en rad frågor. Kongressen beslöt att Vänsterpartiets valmanifest skulle innehålla bland annat krav på införande av sex timmars arbetsdag, att Sverige ska dra sig ur Afghanistan och att a-kassan ska höjas till 90 procent av lönen och jämställd delning av föräldraförsäkringen.
En vital debatt runt en del av dessa frågor vore inte fel, till exempel föräldraförsäkringen och Afghanistan (även om kravet på omedelbart tillbakadragande är orealistiskt). Blockpolitiken får inte bli ett kvävande täcke i svensk inrikespolitik.
Men samtidigt väcker Vänsterns överbudspolitik frågor om den rödgröna alliansens trovärdighet. Kommer partiet verkligen att kunna stå för den gemensamma skatteuppgörelsen som man presenterat för väljarna? Risken är att det handlar mer om Lars Ohlys känsla för taburetter än om genuina insikter inom partiet.