Det finns åtminstone två saker man kan slå fast efter den stora sjukförsäkringsreformen. Det finns baksidor med de nya reglerna och det fanns sannerligen också problem med de gamla.
Självklart måste man kunna diskutera tänkbara konsekvenser av dagens sjukförsäkring. Men det är ohederligt att göra det utan att låtsas om vad som riskerats och som kommer att riskeras om vi i stället hållit oss kvar vid det gamla systemet.
Det är ett system som började gå rejält över styr för mer än tio år sedan. Sjukpenningen användes som försörjning på orter där det var svårt att hitta arbete och när a-kassedagarna började sina. Rätten till sjukpenning berodde mer på var i landet individen bodde och vad hon själv ville än på hur sjuk hon var.
Studier visar hur nästan hela läkarkåren skrev intyg efter patienternas önskemål snarare än efter självständiga medicinska bedömningar. Sverige fick ett rättsosäkert system där antalet sjukskrivna ökade kraftigt från ett år till ett annat – trots att inga andra parametrar förändrats i svenskarnas hälsotillstånd.
De som nu vill gå tillbaka till det gamla, ett system där individen i praktiken själv avgjorde om och hur länge hon behövde vara sjukskriven, borde redovisa var pengarna till denna kostnadsdrivande modell ska tas ifrån. Är det reumatiker och cancersjuka som inte längre ska få sin dyra medicin? Eller ska vi kanske lägga ned en fjärdedel av landets sjukhus?
De läkare som nu klagar över att deras intyg överprövas av Försäkringskassan, den organisation som alltid haft myndighetsansvaret men som länge inte ifrågasatte läkares bedömning, bör fundera på hur det kommer sig att en läkarsignatur inte betyder lika mycket som innan sjukfrånvaron – utan medicinsk förklaring – fördubblades under några år. Hade läkarkåren haft en stram syn på sjukdom och inte sjukskrivit för något annat än nedsatt arbetsförmåga, hade vi sluppit dessa regelförändringar.
Det är också lite missvisande hur debatten kommit att handla om cancersjuka, när den största gruppen är människor med lättare former av psykiskt lidande och den näst största är personer med mer eller mindre diffust ont i kroppen.
Cancersjuka är en jämförelsevis liten grupp. Det betyder naturligtvis inte att de ska offras för en reform som kan tänkas vara bra för flertalet. Här måste en lösning till.
Det är två gränser som figurerar i debatten. En av dem avhandlas i dag i socialförsäkringsutskottet. Det är reglerna som gäller efter 180 dagars sjukskrivning. Man kan exemplifiera det med en 25-årig balettdansös med ett utslitet knä som hon aldrig mer kommer att kunna dansa med. Frågan är då: Ska hon gå sjukskriven i 40 år eller ska hon söka ett annat arbete? Det nya regelverket säger att hon ska söka ett annat arbete om hon efter ett halvårs sjukskrivning inte bedöms kunna komma tillbaka inom ytterligare ett halvår.
Men man skulle också kunna exemplifiera med en 63-årig kvinna som fått metastaser efter en bröstcancer och som kommer att dö i sin cancersjukdom men som ännu jobbar till 75 procent.
Om Försäkringskassan bedömer att hon kan arbeta heltid på ett annat arbete så får hon inte längre sin fjärdedels sjukpenning. Om hon däremot inte arbetat alls och bedömts allvarligt sjuk hade hon kunnat få fortsatt sjukpenning hur länge som helst.
Det finns en motsättning mellan rättssäkerhet och flexibilitet. Om myndighetsutövningen ska vara lika över landet måste den luta åt det fyrkantiga hållet. Annars får vi godtycke.
Men den principen kan inte praktiseras in absurdum. Människor är mer än sina diagnoser. Man måste ta hänsyn till helheten. Man kan till exempel vara funktionshindrad, ha ett anpassat arbete och få en kronisk cancer men ändå klara att arbeta deltid.
Att fösa en sådan person mot arbetslöshet är inte bara inhumant, dumt och ovärdigt. Det är också ekonomiskt vansinne.